förstå de frågor man gjorde henne, äterstod för dem ingenting annat än att qväfva sin nyfikenhet och afvakta ett bättre tillfälle. Någon finge då modren alltför hårdtansattes med frågor, svarade hon sin son: Grefven är ensam herre. Eller sade hon mildt till sin sondotter: — Grefven ensam har rättigbet att tala. Och likväl berodde utan tvifvel familjens välfärd på denna hemlighet. På densamma berodde framgången af den plan grefve Warrens utstakat. Hvad skulle grefven också icke velat gifva för att hafva den i sina händer! Men gubben dröjde att yppa den, och allt hans folk, slägtingar, vänner och tjenare måste vänta. Dörren till den sal, der familjen de VEstangs förnämsta medlemmar voro församlade, öppnades. Edmee inträdde och hr de Warrens följde henne. Gubben drog en suck af tillfredsställelse vid åsynen af sin sondotter. Han öppnade läpparne för att banna henne. Men det förklemade barnet märkte det och lemnade honom icke tid dertill. Med ett par språng stod hon vid hans sida, fattade hans hufvud mellan sina båda händer och yttrade, i det hon kysste honom: cHär är han, farfar! Då alla de närvarande blickade på henne med häpnad öfver den förtrolighet hon tog sig mot grefve de FEstang, rodnade hon något och knäföll med. låtsad änger öfver sin opassande djerfhet till höger om den länstol, der farfadern satt, samt upprepade med lägre röst: Här är han, min herre, bär är han! Hvem, mitt barn?4 frågade den gamle ädlingen med ett leende och lade sin hand på hennes ostyriga hufvud: (Forts.)