Grefve de I!Estang hade bibehällit en orubblig säkerhet i bågkomsten at dessa poetiska och blodiga episoder. För att återkalla hunom till det närvarande ögonblicket och återgifva honom sin feberaktiga energie, behöfdes blott att nämna ett namn. Detta namn, som egde förmåga att ännu drifva det gamla besegrade lejonet till språng, tlihörde den fordue republikanske öfversten, som vendeerna gifvit tillnamnet le Boucher. Hvad hade väl tilldragit sig mellan dessa båda män? 1 hvilken förfärlig dram hade väl slumpen tvingat dem att deltaga? Ingen af grefvens barn visste det. Grefvionan de lEstang svarade icke, då man frågade henne i detta ämne. Af denna tystnad hade barnen dragit den slutsats att hon icke visste mer än de sjelfve. n De upphörde derföre med sina frågor. Grefven sjelf, eljest så outtröttlig, så öfverflödig i sina berättelser om gina krig, hade aldrig gjort den minsta häntydning på sina förbindelser med denne man. Men han hatade honom... såsom endast bretegnare af gamla stammen, desse män, som gingo till öfverdrift i det goda liksom i det onda, förstå att bata eller älska. Haus son, Martial Renaud, grefve de Warrens, som den gamle ädlingen aldrig kallade annat än Noöl, hans sondotter Edm6e, som han älskade ända till afguderi, hade alla förgälves sökt aflocka honom hans hemlighet. Han förblef ogenomtränglig. Ställda emellan grefve de FEstang, som icke värdigades svara på de sinas varsamma spörjsmål, och grefvinnan, som lätsade atticke