Oh! min herre, ni.. ?Vid vår fru af Auray!? afbröt grefven, Mär jag herre i huset, ja eller nej? Bör! jag lyda er, eller skolen ni böja er för min vilja? En upprorisk blixt glänste i vicomtens öga. Den gamla damen märkte det. Hon trädde emellan fadren och sontn. Lugna er, min herre?, sade hon; ?vicomten har haft orätt i att icke erinra sig edra befallningar; han. har felat, men jag ansvarar för honom; från och med denna afton skall er dotterdotter icke mera gå ut så ensam.? Se då till, min fru, att det må blifva så för framtide .? Hos grefve de FEstang var det endast minnet, som ännu lefde qvar. Det värvarande fanns icke till för honom. Hans förstånd hade så att säga inslumrat, krossadt af alla de olyckor, de talrika slag som efter hvarandra drabbat honom; men tid efter annan vaknade det åter upp genom någon ovanlig stöt för några timmar, Då blef det åter kraftigt, genomträngande, klart såsom fordom. Mannen från fordna dagar lefde då upp igen med oemotståndlig kraft och okuflig energie. Men efter dessa våldsamme afbrott, som sällan ledde till något mäl, blef hans blick åter dunkel ock matt, hans hufvud sänktes ånyo, han glömde hvad han nyss förut sagt och förflyttades plötsligen åter till det stora vend6e-upprorets ärofulla dagar. Vid sådana tillfällen måste hvar och en af hans gäster eller hans barn steg försteg följa honom på alla de omvägar han med säker fot beträdde. Och detta var ingen lätt uppgift.