som Gud beskydde, kan räkna på hans arm och hans hjerta. Är det också din mening, min son? tillade han, vändande sig till vicomten. Vieomten bugade sig utan att svara. Det förekommer mig vara bortåt da eller tio dagar sedan vi zågo honom!? förtfor gubben, hvilken liksom barnen ieke lätt öfvergaf en id. r Om ett ögonblick är han här, min far, Er sondotter har gått honom till mötes.? Edmee?? Ja, min far? Jag har redan sagt er?, utropade grefve de TEstang med en viss liflighet, att jag icke gillar dessa nattpromenader; de-kuona blifva farliga. För hvem ? frågade vicomten lugnt. ?Min far glömmer den vördnad befolkningen hyser för vårt hus.? s t Jag glömmer ingenting, min herr son.. men ännu en gång, dessa nattliga utflykter äro ingenting mindre än passande för en ung flicka af Edm6es ålder, under de oro: liga tider hvaruti vi lefva. Och jag förundrar mig att man ger mig skäl att upprepa denna anmärkning. Förstån I mig?? Ja, min far. Nåväl?? Hon skall icke gå ut mera, min herre?, svarade vicomten undergifvet. Hon skall icke gå ut mera! hon skall icke gå ut mera ! upprepade den gamle ädlingen otåligt; ?ni ger mig beständigt samma svarchvarje afton, och hvarje afton går likväl barnet ut vid samma tid. År det sannt?? Alla tego. ?Ser ni det, trots er min afen skolpojke, gripen på bar gerning, så handlar ni ändå blott efter ert eget bufvud.?