Frågan om dödsstraffet. e, der det vidjde ätz lidna ned get) synes hafva ha naeburit den mest helsosamma väckelse till I vu tt nytt konstitutionellt lif och rastlö r ;oten för inre förkofran, synes denna fräga!ste komina att taga statsmakternas pröfning i nspråk. — Österrikiska advokatkarmmaren var nemligen till riksrådet ingifvit följande dress rörande deana sak: latt Höga representantkammare! Bland denme nängd af förslag, som det höga riksrådet! qe kommer ait diskutera under sin nuvsrande dr essioa, torde äfven förelaget till en nylde träfllag befiona sig. : ie Ett sådant lagutkast bar redan erhållit tentlighet och töreslår dödestratfets bibe-! pe de. Fek 2 Österrikes advokatkammure, för aj k ,å generalsammankomst, anser det vara sm... ligt att bedja den höga represer,canikam-! naren om det eftertrycklisauste tillbakavi-) D hv. ga ande af de stadganden 7 detta förslag. yt 2 slag, gewoma hvill en 8 vaffart skulle bibehållas, på om slär I Sd med den nuvarande tidens stc sivilisaton och rättskänsla. Ib sn god lag mäste på det innerligaste an-py uta gig till det begrepp om rätt, som på! s8 område öfvergätt till medborgarnes Öf1 nt vertygelse. 4 Lagen skall vara uttrycket af dessa ri äsigter, den skall endast var a myadigheten erkända Vid den oändliga m nas religiösa, sedliga och tygelser måste äfven olikheter göra sig g af dödens betydelse, I i åskådningssättet af alla menskliga förhäl ! landen. Men i ett stämma alla de öfverens, mellan ne hvilka vär tideperiods i mensemt band — ifördra sats, hvilken tillerkänner gelse hennes rätt till a sann, redlig, innerlig oc oädla motiver. ; I en stat, i hvars kulturlif denna grundsats har fullbordat sin krysioili g. före) finnes äfven en rättighet till densamm förande i lagstiftningen; men ingen m tion kränker så djupt och denna grundsats som dödestraff Enligt den enas den ofullkomliga döden steget till in ett väsen af högre ordning. Em oöfverskådlig må kar skiljer denna ö f den rena negationens ndpunkt de olika lärorna om detta på blott ser en samling af intresson ser, och uppskattar deras kul betydelse, men tror sig ha fun punkten af all forskving på detta ov erkännandet af total ovisshet, i det af den fullkomliga otillräcklig menskligt mätt till bedömande af öfver menskliga förbållanden. Så mångfaldigt allså döden i allmän uppfattas, så olika för hvarje också dess betydelse såsom stro Tager man bort momentet hvilket hvarje straff nästan politiska brott innebä statsmakten beslutna t niskolifvet intet annat öfrigt än det af en dessutom viss h hvar och en uppfattas olik tolkas olika och hvilken håller intrycket af en ol såsom ett gällt missljud o i harmönien af det systern des dödsåsigt förlänar des: 1 samma grad som den fattningarne af dödens bety teriella förhållanden derh verhu mad a denna sl skilda bi i: förefalia hvar och en olika. Under rubrix meddelar den dagliga presse förteckningar på menniskor, som bortkasta aj sitt lif såsom en odräglig börda; den ene! nedtryckt af de svåraste katastrofers i menniskolif koncentrerade gissel — den andra nedstämd af en flyktig våg, som etttl ögonblick drager öfver hans lifs lugna ström. d Vi se barn, som välja en såsom en lek-9 sak, gubbar, som anse sig böra hoppa öfver den tumsbredd jord, som skiljer dem frän s grafven. d T8 Men inför alla dessa genom etiska öf tygelser och materiella inflytanden i million2! faldig mångfald bildade äsigter om döden ill staten föreskrifva det våldsamma till-!P vägabringandet af denna för hvar och en9 dessutom förestående händelse såsom ett!i straff, han vill straffa brottet med en kata li strof, hvilken för den ene är den efterlärgtade befrielsen, för den andre sammanfaitningen af det mest gräsliga och fasansfulla 8 en menniskosjäl förstär att fatta. Det straff, som för samma brott skall lika drabba hvar och en utan åtskilnad, gifves derigenom till pris åt slumpen, det ådömes,, utan att den straffande makten ens harlg kännedom om, huruvida ban derigenom till-B fogar den straffade: ett ondt eller för honom till ett slut, som tyckes honom vara en frälsning. Lika litet som den enskilde har statsmakten rättighet att fälla skiljedomen melland de mångskiftande åsigterna om dödens be-G tydelse; hon, som skall vara uttrycket förT det hela, har allraminst avspråket att såsom den allena sanna framställa någon särskild! af dessa subjektiva ötvertygeiser, hvilkall: hvar och ena döljer i sitt innerstas mest förlu borgade djup; har måste tvärtom erkännan tillvaron af denna olikhet, just emedan han I icke är en enskild person, utan uttrycket af det hela. Men erkänner han denna obestridliga sanning, så måste han tillstå för sig sjelf, ast han genom det våldsamma påskyndandet af den -menskliga organismens tillintetgörelse begär en hondling, hvars vidd och följder han sjelf icke känner, hvars användbarhet såsom straff derför äfven för honom är en öppen, olöst-fråga. Detta straffsbibehållande står derför i öppen strid med detl första kraf, som måste ställas på en lagstift-bL ning, till och med de svåra betänkligheter oberäknade, som uppstå dels af möjligheten , af en oriktig dom, men dels måste fram-1; dragas mot ändamåälsenligheten af ett straff, )fr hvars olycksbringande återverkan på: den g mindre bildade delens af befolkningen sed: h lighet och isynnerhet på ungdomen icke p längre kan förnekas. Dessa betänkligheter ha för ofta blifvit afhandlade; för att det skulle vara nödvändigt att här återkomma ? till dem. ft På en tid, då en önskan om detta straffs afskaffande genljuder i hela det bildadeli Europa, får rättsvännernas stånd icke på. börda sig förebråelsen att ha stått efter med blott och bart uttryckandet af sitt bifalltill fi denna kulturens fordran; det måste höja sin ) 0 röst redan för att konstatera, att åtminstoneg ingen medbrottslighet drabbar det i de fasansfulla scener af våldsam, af statswakten föröfvad lifsförstöring, hvilka måhända yx ännu skola tilldraga sig innan moralitetens allmakt gör dylika akter omöjliga, likasom den i förflutna tider förträngt tortyren ochs) hexprocessen ur tättvisans salar. h Tense fear