RAA En hemlig tanke, ett omsorgsfullt doldt bekymmer tyngde den åldriga bostadens herrskarinna. . . Då och då upplyfte hon sitt hufvud, som maskinmessigt böjdes öfver hennes arbete; hennes kloka blick, ren och klar som en engels, riktades då på de närvarande med ett frågande uttryck. Den tredje personen, som satt bredvid ett bord, med hufvudet Jutadt i handen, i en ställning af djupt begrundande, var en man af medelstor växt, drag för drag liknande gubben med det långa hvita skögget. På hans ansigte lästes ett uttryck af nästan frånstötande stolthet, som likväl lemnade ram för en melankolisk mildhet, då hans ögop mötte den gamla damens blick. Två tjenare stodo vördnadsfulla och orörliga nära dörren. Den ene af dem var den gamle sergeanten, pappa Pinson. Den andre ver en af dessa äkta bretagnare från trakten af Rennes, hvilka, trots deras åttio år, icke skulle tveka att taga ned sin rostiga musköt från väggen, om tillfälle dertill gafves. Den sjette och sista af dessa personer, hvilken under tystnad vandrade med stora steg från ena ändan af rummet till den an dra var ingen annan än öfverste Martial Renaud. Dö tre förstnämnda voro, eller för att närmare belysa ställningen, påstodo sig vara: Grefve de VEstang, hertig af Dinan; Grefvinnan de IEsiang, hertiginna af Dinan, hans maks. Vicomte de VEstang, deras som. Ehuru deras anspråk tjugu år förut blif: vit gemom dom i laga ordning underkända, vittnade likväl allt till deras fördel.