Aftonbladet – 21 juni 1867, sida 3

a t, to a a införandet af den allmänna folkbeväpnin gens grundsats, det i allt talrikare kretsa vaknande kunskapsbegäret med de dera föranleda institutionerna till bildningen spridande bland alla — dessa och mångt andra af tidens vigtigare företeelser afgifvt ett hedrande intyg om arten och riktninger af det framåtskridande vår samtid skrifvi såsom valspråk på sin fana. Med blicken fästad på dessa mångsidige sträfvanden i att förbättra och uppbyggs kan man ej annat än förvånas öfver den om föga grundlighet vittnande uppfattningen hos de lofsjungare af den förflutna tiden?, hvilka ständigt äro färdiga att mot samtiden framkasta beskyllningen för att vata alltför negativ, att finna sin lust i att förneka och omstörtla. Denna bittra klagolåt kan med skäl sägas höra inom de tanklösa frasernas område. Ty hvad kan väl vara mera ytligt, mera oberättigadt, än att göra vår tid ansvarig för et allmänna skaplynne — det kritiska — den emottagit i arf . från den närmast föregående utvecklings, 0 perioden? Och är då ej den verksamhet berättigad, som går ut på att undanrödja det bristfälliga och obrukbara för att sålunda bereda väg för det dugliga och goda? Man kan ju ej på samma gäng välja det t ,Jsamma gång man går till höger. ay gamla och det nya; ej gå till venster på Vill man lära känna sanningen, måste man kunna . skilja henne från lögnen; deriöre är bemö dandet att uppdaga det i lifvet och vetenskapen förvända och falska af högsta betydelse såsom den oumbärliga förutsättningen å ) I för det rätta särskiljandet mellan sanningen och hennes motsats. Också har väl ännu aldrig någon tönkande menniska låtit sig skrämmas af de från ett visst häll så ofta hörda olycksbådande profetiorna, af de beI skärmande utgjutelserna öfver tidens ondÅ i I ska?, hvilket hos ett visst välbekant är den stående benämniogen för de aftidens. arti företeelser och sträfvanden, i hvilka den klarseende betraktaren af verldshändelserTnas.gån så ser en löftesrik borgen för en sund och välsignelserik fortgång mot det för menskligheten utstakade målet. Intetär derföre däraktigare än dessa etändiga anklagelserop mot samtiden för hennes tvifvelsjuka, hennes nyhetsmakeri inom åtskilliga områden. Bevisen oss först, I stilla. atåendets målsmän, alt utvecklingen ej är ett nödvändigt lifsvilkor öfverallt inom den ändliga tillvaron! Vederläggen först den af erfarenhet och eftertanke bekräftade satsen att ingen af utvecklingens särskilda former kan vara ett fuilt troget uttryck för det oändligt rika innehållet och sålunda ej heller göra sökandet efter pya och högre former öfverflödigt! Lären oss inse huru det är tänkbart att ett visst bestämdt tidehvarf, en viss bestämd lära skulle förmått fatta och fullständigt uttrycka hela sanningen! Lären oss detta och vi skola då villigt lyssna till edra straffpredikningar öfver tidens djerft framåtträngande forskningsbegär, till edra ifriga maningar att vända om till auktoritetstrons gyllene tidsålder, till ?den gamla goda tiden?! Den gamla goda tiden! Med vemodig längtan blicka i vära dagar många klenmodiga själar, som ej förmå inse det sanna, det historiskt berättigade i så många af nutidens id6er och sträfvanden, tillbaka till de förflutnal tidehvarf, då de talrika orosandarne? ännu ej börjar drifva sitt spel, då mensklighetens högsta frågor ansägos hafva blifvit en gäng för alla besvarade i den eller den lagboken eller kyrkliga bekännelseskriften, då, med ett och annat beklagligt undantag, lugn och stillhet rådde inom det andliga området och sälunda ?allt var ganska godt?. Riktigheten af denna åsigt om den förflutna tidens större förträfflighet i jemförelse med nutidens måste betviflas redan derföre att den står i strid med tron på vårt slägtes oafbrutna fortgående mot ett högre och sålunda äfven med tron på en gudomlig försyns ledning at verldens öden. Att tvifla Pp veckling til samhet i historien, Och dock finna vi denna åsigt om ett växande försämringstillstånd ofta nog uppträda med en viss religiös färgläggning, i det den inom flerel å mensklighetens ständiga ut-! ett bättre är att tvifla på det! godas makt öfver det onda, på Guds verk-l: kyrkliga kretsar ifrigt drifves såsom en teo-! logisk doktrin, hvars betviflande anses såsom ett betänkligt symptom af den vidt kringgiggripande Potrossmittan?. Tenna de rätlttrognes pessimistiska lifsåskådning när n turligtvis sin höjd då det gäller att karakterisera det närvarande verldstillståndet i religiöst afseende. Här blifva de dystra förutsägelserpa allt dystrare, de nattsvarta skildringarne alltmera förbergskande. Man äberopar sig härvid på åtskilliga ställen i Gen heliga skrift, på yttranden och tal, som i evangelierna berättas hafva blifvit hållna af Kristus sjelf, på de profetiska pisagoroa om verldens nära förestående undergång, hvarvid isynnerhet uppenbarelseboken — denna märkvärdiga, men af de ortodoxe utläggarne så groft misshandlade urkund — plägar lemna rikt stoff till godtyckliga be-f. räkningar och fantastiska komhinatioger. Man rotfäster sig alltmer i den öfvertygelsen, att veriden sjunker allt djupsre i det onda, att Fotron? och den aptikrjstliga sinnesriktningen frambryta allt fräckare i teps retiskt och praktiskt afseende, att religiositeteng och sedligneteng grundvalar alltmera undergräfvas och att det så måste fortgå på förderfveta väg, tills måttet snart är rågadt. Då, när vedergällningepg dag fr inne, skall Kristus plötsligt komma, oväntad Psäsom en tjuf om natten? för att med det ringa antal utvalda, som förmått hålla sig obefläckade gå yerlden, upprätta sitt rike, nederslå Antikrist och öfvärlempna verldens barn? åt deras Jängesedan förtjenta pndergång, I strid mot denna ifrågavarande åsigt, som ser grunden till det religiösa lifvets gjunz kande i det i våra dagar alltmera öiverhandtagande tviflet på de gamla formernas, den gamla kyrkolärans riktighet, har på ett annat håll en alldeles motsatt uppfattning hörjat utbilda sig. Denna uppfattning representeras af de män, hvilka, erkännande et berättigade i nutidens mångfaldiga bildningssträfvanden, äfven der dessa med nödrvändighet föranleda en brytnjog med det bestående, anso sig böra söka grunden till den nu så allmänna sg. k. Potron? i något helt annat, än i vär tids förmenta kristendomsfiendtliga sinnelag. Hvilken är då rätta anledningen till det i våra dagar snart sagdt med hvarje år märkbart minskade intresset far dat korkliga lifraet da kyrklioa Iinotitn.