Aftonbladet – 20 juni 1867, sida 2

jane mee engel intill denna deg?... Svara, Noöl svara.? PJag har ännu icke fullbordat min upp gift; jag har ännu icke helt och hållet upp. fyllt min ed. Liksom min far skall jag hålla den eller dö liksom han dog.? Edmee aftorkade tårarne, som mot hen: nes vilja långsamt flöto öfver hennes an: sigte och upplyfte till honom sina vackra, blåa ögon, der alla hennes tankar afspeg: lade sig. Min vän?, sade hon, ?tala icke till mig om eder, om pligter. Det gör mig tröstlös. Dessa ord gifva er rätt emot min ömhet. Dottern skall alltid hos mig gå framför fäst. mön. Och likväl, trots min vördnad, trots min lydnad för min faders minsta vilja, hur många gånger har jag icke varit i begrepp att ropa: Stanna, stackars Noäl, ni bar gjort nog för oss. Hvad behöfva vi dessa titlar, denna ära, denna rang och det namn för att vara lyckliga? N br cr i fe .Kulle icke ringhete. n och mörker anstå oss bättre?? avuvcK för dessa ord, ädla barn!? svarade grefve Warrens, som i denna tvekan hos :n ung och stolt själ säg ett bevis på den kärlek, som inspirerade henne; tack! De förtjusa mig, men kunna endast ytterligare befästa mig i mina beslut. Om jag lydde edra önskningar, edra farhågor, skulle ni blifva den första att fråga er sjelf, huru jag kunnat lyda er. Ni säger sannt, Edmåe,.. För er ensam skulle så många ansträngningar och offer vara förgäfves och utan nytta, de skulle aldrig kunna uppväga errena och värdiga kärlek, Jag skulle nöja mig att lefva vid edra fötter, såsom en undergifven slaf, en tacksam tjenare, och säga till er: Befall, att höra är detsamma som att lyda! Men ni är icke ensam, Edmåe,? Ack!? mumlade hon tröstlös och lät sitt hufvud nedsjunka på bröstet, ?ske Guds vilja I? Hon tillade derefter, i det hon riktade ina steg mot huset: Låt oss gå in; man väntar oss. Grefven hejdade henne.