Aftonbladet – 19 juni 1867, sida 2

liga hinder, som utom Edmåes eget beslut skulle rest sig mellan dem. Han qväfde den passionerade rörelse, som varit nära att drifva bonom till en vansinnig bön; han fattade med båda händersa om sin panna, samlade hela sin kraft och återhemtade sig emäningom. Den unga flickan som i sin renhet icke fattade, icke anade den strid som utkämats i denna energiska själ mellan älskarens brinnande passion och högsintheten och rkänslan hos hennes familjs försvarare, såg nonom skaka bort sin rörelse och derra; on trodde sig hafva sårat honom i hans inkänslighet, i hans kärlek. En revolution försiggick inom henne. Från att vera anklagare blef hon den anlagade. Hon förebrådde sig sjelf sin hårdhet emot onom. Hon närmade sig honom och sade med in Jjufvaste röst: 5 ?Jag har gjort er ledsen, Noöl? Är ni nd på mig derför? Ni får icke vara ledsen jå mig, ser ni, min vän! Jag har mina gonbiick af otålighet... af orättvis otäligjet, jag erkänner det... men om pi visste... la miva tankar äro riktade på er, utom nin far... och då ni fattas vig, så saknar ag allt... Jag känner mig icke lefva längre... ch då jag icke vill gråta öfver mina egna orger, som äro så obetydliga i jemförelse ned alla de minas olyckor, så blir jag retg, elak, otacksam... och jag förstår mycet väl att man blir ledsea på mig och företad öfver mina pycker och mitt dåliga nne... Han lyssnade hänryckt till hennes röst. Han drack girigt hvarje ord från henses ippar, Pp fRArta N