Aftonbladet – 19 juni 1867, sida 2

en herrskarinna som värdigades nedlåta si till honom. Men vagallen visste att han icke bord öfverskrida en viss gräns. Herrskarinnan, säker om sin makt, känd ingen fruktan, ingen oro. Hon visste att vid hennes första rörelse vid hennes minvsta ord, allt skulle återgå til sin vanliga ordning, och förtroendefull, lyck lig öfver att veta sig tillbedd som en gu domlighet, drog hon icke sina händer till baka och tröttnade icke att betrakta gref vens af kärlek och lycka strålande ansigte Ni har dröjt länge, min herre!4 sad hon slutligen med en ton af förebråelse som återkallade grefve de Warrens till dei bedröfliga verkligheten. Grefve de Warrens återvände från si himmelsfärd. Han släppte den unga flickans hand ocI svarade: Min herre! hvarföre kalla mig så, Edmåe Har jag förtjenat det?4 Ja.s Alskade Edme6e !4 Det är redan flera aftnar som jag kom mit till denna port. Huru långa och sorg liga timmar har jag ej tillbragt här för at vänta på er!4 Jag svär... Afbryt mig ickeX, fortfor Edmåe med en förtrytsam min, som klädde henne förträff. igt; jag vill att ni först och främst skall fatta vad jag lidit genom ert fel, och sedan skall eg tillåta er att försvara er, att svara mig, ut rättfärdiga er! sTala! tala! utbrast den unge mannen, om betraktade henne under en stilla förjusning. Ja... jag har hvarje afton kommit hit ill samma ställe...