Aftonbladet – 18 juni 1867, sida 3

ur fickan sin medhafda bok, i hvilken han enart så fördjupade sig, att kustos nu, liksoja ofta förut, mäste tillsäga om att klockan redan slagit fullt och att således lektionen skulle begynpa. Co C DPernere vid mpssbänken sutto emellertid fru Sophie ogh fröken Netten, blickande på den glittrande ån och den buskbeväxta stranden dt ötver. an Min Gud hva I äro lycl liga som ega ett sådant paradis!? utbrasv med förtjusning evkan — fru Sophie var nemligen enka sådan tio är tillbaka — pch höjde mot him: len en enda, stor blick. fekeå finger man sig så väl här, att man nästan ej vill härifrån då man en gång kommit hit. Jag är riktigt ängslig attjog skall ledsna ut er med mina besök, men — ack nej! Jag gör er orätt med en sådan förmodan, pi goda gamla väcner! säkert känna ni detsamma för mig, som jaz för er. Men så mycket skall jäg emellertid säga i förtroende, ptt ni ha endast er älskvärda bror att tacka för det jeg icke är här hvar dag... N Hur så, kära Sophie? Ack min Gud, min vän! du som känne mig, vet att afsigten med mina besök här är ren som solens ljus; du vet hvad min salig man var för mig och att, intet skulle kunna förmå mig till otrohet mot hans minne, men de elaka menniskorna.. en qvinna måste värda sitt rykte... Jag erkännex emellertid att jag näst min salig man vet ingen jag värderar så högt som din bror, och just iör det mina känslor för honom äro den rena vänskepens, kan jag så här oförstäldt yttra dem för ef, som jag vet aldrig kunha missförstå dem. Men himmel! jag talar så högt, jag oförsigtiga, tänk om han vore i närheten... 7 i Jag tror icke det, yttrade Netten lug