Aftonbladet – 18 juni 1867, sida 2

Men denne hade icke afvaktat herr Jules godtycke. En fiaker följde dem sedan några ögonblick på något afstånd, Han gat ett tecken. Kusken stannade. Rifflard steg upp i vagnen, sträckte derpå ut armen genom vagnsdörren och drog sakta sin numera förklarade fiende intill sig. Ett sista ord, min gode vän! ...4 sade han. 4Låt höra! Mo Ni är nöjd med er sjelf och stolt som Artaban, emedan ni anat att mitt namn icke är Riffard? Ni drager er värja, emedan ni känner färgen på mitt hår och mina ögon? Hela verlden vet lika mycket som ni. uNåväl?s Jag vill bevisa er att det utan allt buller, utan besvär, utan skandal, är möjligt att veta sådant, att hafva nyckeln till sädana gåtor, som äfven de slugaste måste afstå från att begripa. Spruta ert vift, herr Rifflard4, svarade ex-agenten, halit ond halft nyfiken. aFör handen till den mystiska påse som vi bär på en kedja om, halsen, så torde ni tillåta mig att icke säga något vidare.4t Herr Jules bleknade och vacklade som om han fått en kula midt i bröstet. I samma ögonblick och utan att arbetaren Rifflard eller kaptenen bebäft gifva någon adress, någon tillsägelse åt kusken, försvann fiakern så fort de båda hästarna förmådde springa, hvilka under ett det ömkligaste yttre likväl dolde en föga vanlig eld och liflighet, Då vagnen försvunnit, förde herr Jules, som af hännad igke rört sig ur stället, lif ligt bandeh till sin hals, drog fram den nämnda lilla påsen och granskade den med djup ångest, TT