— Begrofningsplatserna inom hufvudstaden. I frågan om ytterligare föreskrifter till förekommande af menlig inverkan på allmänna kelsotillståntet af dödas nedläggande i de inom hufvudstaden varande begrafningsplatser, har, på framställning af öfverståtbållareembetet, K. M:t, enligt skrifvelse till bemälda embete den 17 sistlidne Maj, meddelat beslut af följande lydelse: Vi hafve låtit detta ärende Oss föredragas och dervid, med afseende å hvad I anfört och hemställt, icke funnit skäl att, hvad angår de allmänna grafvarne å Johannis och Katrina församlingars kyrkogårdar, för närvarande vidtaga någon törändring i gällande föreskrifter rörande djupet af de grafvar, som derstädes upptagas, eller att meddela särskildt stadgande om tiden för grafvarnes uppgräfning ånyo för liks emottagande. Beträffande åter de enskilda grafvarne i hufvudstaden, hafve Vi velat i nåder föreskrifva, att tillsvidare och intilldess annorlunda kan varda af Oss förordnadt skall, såsom vilkor för liks nedsättande inom staden, vare sig i kyrkor, grafkor eller å kyrkogårdarne befintliga murade eller jordgrafvar, åligga efterlefvande, dels att hos vederbörande kyrkoråd förete intyg af läkare eller annan sakkunnig person derom, att liket blifvit balsameradt eller på annat sätt i ändamål af förruttnelseprocessens hämmande behandladt, och dels att, sedan liket blifvit nedsatt, låta grafven fyllas med sand, helst blandad med något desinficierande ämne, t. ex. kalk; dock att, i fråga om Johannis och Katrina församlingars kyrkogårdar, den förra af dessa föreskrifter må, intilldess nämnda kyrkogårdar upphört att såsom allmänna begrafningsplatser begagnas, ega illämpning endast i afseende på de murade grafrne, äfvensom att, derest det inom någon församling skulle befinnas overkställbart att, efter liks nedsättande i enskild uti kyrkan befintlig graf, låta denna på förenämnda sätt fylla, graf: ven skall eljest, i enlighet med kyrkolagens föreskrift, väl tillslutas och öfvertäckas.