Aftonbladet – 15 juni 1867, sida 2

MIC Ci IOIR, som iordrade att den allerade skulle försvara och beskydda det. Jag kan väl vara fullkomligt öfverens med den; högtärade ministern i hvad han yttrat, men jag vågar dock antaga, att han något har öfvervärderat storleken af de rustningar, som en fiende måste företaga för att få oss att duka under, likasom jag också tror, att han i alltför hög grad öfverskattat betydelsen af allianser, isynnerhet d8 inan vill tillämpa det på oss, på det lilla danska folket. Jag vill icke uppehålla mig vid de sista bittra erfarenheterna; vi sågo oss öfvergifna, om man också icke kan säga af våra allierade, så åtminstone af våra väns ner, och vi måste utkämpa striden ensumma. Men jag vill taga mig friheten här påstå, att ju mindre ett land och ju mindre ett folk är, desto svårare är det att finna allianser i rätt tid och af sann och verklig betydelse. De hittillsvarande förhållandena i Europa äro i det väsentliga kullkastade, och någon ny tingens Ordning har ännu icke blifvit upprättad. Rätten sitter — jag vill icke säga mer än någonsin, men lika mycket som någonsin — i spjutskaftet, och de fria alliansernas tid, hvilka man nu föreökt proklamera, tror jag är utomordenligt litet gynnsam för de emå staterna. Jag tror, att om de små staterna i fredstid vilja försöka skaffa sig allisuser, skola de röna ett föga gynnsamt mottagande, ty de kunna blott bjuda högst litet och måste nödvändigt for: dra mycket. Det finns obestridligen en allians, som efter regeln skall stå öppen för den mindre staten, och det är alliansen med . en mäktig granne, men följden deraf skall bli, att den lil!a gtaten skall sjunka ned till I ett lydrike under den mäktige grannen, och alliansen sjelf skall i tidernas lopp medföra lika stor fara för landets frihet och sjelfSlandighet som någon fejd eller strid. Det finns deremot en annan väg, som de små staterna kunna gå, om de vilja betrygga sin sjelfetändighet och sitt oberoende, och det är den att sluta sig tillsammans i gemensamt försvarsförbund, en väg, som skall. vara dubbelt lätt att gå, då den geografiska belägenheten är gynnsam derför. Jag menar naturligtvis härmed icke afslutandet af fördrag om ömsesidig hjelp och understöd vid förekommande fall, utan jag menar ett försvarsförbund, hvari de förbundna staterna komma att stå såsom en gemensam enhet mot mäktiga grannar, der försvarsväsendet är ordnadt såsom en helhet, så att deti ett förefallande krig kan uppträda och verka såsom .en sådan, der ett anfall eller blott ett hot mot en enda af detta förbunds medlemmar medför, att hela förbundet står färdigt, utrustadt och beredt att möta den hotande faran. Det är min fasta öfvertygelse, att blott på denna väg kan det i.tidernas lopp lyckas de små staterna, de små nationaliteterna att betrygga sin tillvaro, och jag kan icke underlåta att uttala detta här vid behandlingen af denna sak, der det gäller att ordna vårt försvarsväsen. Det är möjligt, att det fions många, som äro af annan mening; det är möjligt, att de finnas, som blott med tvifvel eller till och med ogillande höra dessa åsigter framställda, men har man en fast öfvertygelse om riktigheten af sin åsigt, så tror jag att man bör och skall uttala den. Då jag skall tillämpa hvad jag här tilllåtit mig yttra på mitt eget fädernesland, så finns ju för mig intet tvifvel om huru och af hvem detta försvarsförband skall afslutas. Jag menar naturligtvis, att de tre grenarne af den nordiska stammen skola sluta sig tillsammans, att de tre nordiska folken skola träda samman i ett gemensamt försvarsförbund; de ha samma ursprung, samma religion och i sin rot samma språk, och de hotas af samma fara, om också från olika hand. Ett försvagande för ett af dessa folk skall medföra försvagande af de andra och möjligtvis innehålla fröet till deras undergång. Mig förefaller det, som om yxan blifvit satt till roten på Danmarks sjelfständighet; vid det sista fredsslutet var det icke en förtorkad och förvissnad lem man skar bort från den danska statens kropp, tan ett djupt snitt gjordes i det lefvande köttet. Det är godt att kunna hoppas på ramtiden; jag ser den blott mörk och full ff faror; men det är ju möjligt att den kan li ljusare och gynnsammare än ögonblicket yckes bebåda. Gär det emellertid icke an tt lägga händerna i kors och förtvifla, så luger det efter min mening icke heller att idtaga åtgärder att -betrygga framtiden åt ig, om man icke klart och tydligt håller sigte, hvarifrån faran kommer och hvar äddniogen sökes, hvar den möjligtvis enast och allenast är att söka, och det är nligt min tanke, hvilken jag tillåtit mig ttala, blott i ett gemensamt nordiskt förvarsförbund. Ett sådant, som omfattar ,000,000 menniskor och 3 länder med rika akomstkällor, hållande sig fjerran från all ablandning i Europas större angelägenheer, men kungörande för verlden, att det är ess fasta och bestämda vilja att lefva ett ritt och sjelfständigt lif, och att det är beedt att kämpa för det till det yttersta — tt sådant förbund tror jag icke lätteligen kall vara utsatt för att bli angripet. Har jag således icke något tvifvel om vilken väg man kan och bör gå, så har jag lyckligtvis ett långt större tvifvel, ifall van frågar om jag tror på att detta mål an uppnås, och att det kan uppnås i rätmn tid. Ser jag bort till de sista tiderna, i tyckes det mig, att det icke är mycket om talar för att hvarken hos regeringarne ler folken en allvarlig vilja finns att med f och själ arbeta för detta mål. Danmark ar efter de olyckor, som öfvergått det, i rsta ögonblicket förlamadt; det har sedan aft vag att göra med att samla och hela g, och slutligen kan man icke begära att anmark skall taga tiggarstafven i banden; ej, låt det då hellre duka under och duka nder med resignation och utan att klaga. ag riktar derföre ingen förebråelse mot egeringen derföre att hon, mig veterligt, ke har gjort något för att väcka ett sådant ;rsvarsförbund till lif och derpå bygga organisationen af armån; jag riktar öfver ufvud taget icke någon förebråelse mot ågon; men jag beklagar och beklagar jupt, att denna tro icke har förmått göra g gällande i konungens råd, och att den ke starkare, än jag tror händelsen vera, ätt öfver i folkens medvetande, och jag eklagar framförallt, att man i grannlandet ke tyckes vilja se, att Danmarks under-he ing är det första steget till tillintetgöran-vu ot af Sverges sjelfständighet. och att man! de FÅ MM QR kem no Vv gr em RH re