jul deSba Stora vagmarken, Som VELepSKapel eI uppställer under sin gång genom tidehvart alven och ifrån hvilken hon liksom tager ny ansats till nya forskningar i nya riktningal I-Joch bereder sig till uppsamlande af rike ? skördar på hittills mera förbisedda fält. el Kemisterna hade länge vetat att vissa äm. snen, mer eller mindre starkt samt olike T ) färgade en lysande låga, och ett användan. -Ide deraf har sedan urminnes tider blifvi elgjordt i fyrverkerikonsten. Sålunda erhöll n man gul eld medelst natronsalpeter, blå el. ler grön medelst ett kopparpreparat, röd medelst Strontian o. s. v. När lågor af dessa analyserades med prismat, faun man ej, såsom i solljuset — ett spektrum mea alla möjliga färger hopsmältende i hvarandra, eller, såsom man säger, ett kontinuerligt spektrum, utan man fick en mörk orund med spridda lysande linier, som visade sig alltid på samma bestämda ställen. Flera fysiker föreslogo att använda dessa linier till igenkännande af vissa kemiska ämnen, men kemisterna synas föga hafva aktat deruppå. Professor Bunsen i Heidelberg använde till en början färgade glas, för att afskilja vissa inblandade färger i en lysande låge, och såmedelst upptäcka en viss annan färg, härrörande från något visst kemiskt ämne, hvarigenom han kunde upptäcka detta ämnes närvaro. BSedermera använde hen prismat för samma ändamål. Sedandess har detta sednare blifvit ett för t kemisten oumbärligt medel för kemisk ana;lys. Bunsens etora namn och föregående upptäckter, hans snillrika fyndighet att utfinna metoder och utvägar, samt slutligen :Ji höget betydlig mån hans upptäckt medelst Ispektra!analys af 2:ne nya metaller, CeeI sium och Rubidium, hafva gjort, att man i allmänhet anser honom för upptäckaren af denna metod, ehuru vägen visserligen icke på långt när var obanad för honom. Denna metod, som snart sagdt ögonblickligen blef använd i hvarje laboratorium, der man kunde förskafta sig en för ändamålet tjenlig apparat, fann samtidigt äfven uom det kemiska laboratoriet ett storartadt användande på verldskropparne. Något hvar har haft tillfälle att märka huru lågan från ett. brinnande ljus, som ställes i solskenet, synes brinna sotig. Man förklarar detta såsom härrörande från konfrasten mellan det starkare och det svagare skenet. Om denna också i sin mån bidrager dertill, finnes dock äfven en annan orsak, som hvar och en efter genomläsningen af hvad som följer sjelf har lätt att inse. Upplös några saltkorn i en icke alltför stark sprit, insätt deri en bomullsveke ock antönd, så brinner spriten med en gul låga. Lika!edes om man indränker med en stark koksaltlösning ett litet stycke fin metalltväf och efter torkning ujphettar metellväfven till rödglödgning, lyser den med ett starkt gult sken. Häller man nu framför detta starka gula ljus den förut nämnda svaga gula spritlägan, och genom denna betraktar det starkare ljuset, så har spritlampan, som förut brann med en ren gul färg, nu blifvit dunkel. och sotig, och de yttersta kanterna af lågan äro nu svarta, Detta synes i samma mån tydligare, som skilnaden mellan båda lågornas intensitet är större. Båda lågorna hafva utsträlat endasi gult ljus. Det vill således synas, som ekulle det starkare ljusets gula strålar hafva blifvit bämmade af den svagares, så att de ej komma fram, utan utsläcktes — och detta är också verkligen förhållandet. Man kallar detta ew absorptionsfenomen, och en både på teoretisk väg bevisad och af erfarenheten bekrefted sats är att hvarje lysande gas (koksvltet förvandlas nemligen af hettan till gas) absorberar strålar af samma färg som den sjelf i glödande tillstånd utsänder. Det skulle blifva för vidlyfigt att här ingå i närmare förklaring häraf, men vi skola i stället anföra ett experiment, hvarigenom satsen bekräftas. Det spektrum, som erhålles genom strålar från solen, eller från hvilken annan som helst fast eller flytande, kropp innehåller uti sig alla möjliga färgnuanser och är, såsom vi nämnt, kontinuerligt. Så är ej det, som fås från en lysande gas. Betraktar man det gula ljuset, som fås från lampan med koksklt, genom ett prisma, så ser man ej till något kontinuerligt spektrum, man ser endast en skarp lysande gul. linie på mörk grund. Denna linie befinner sig alltid på ett visst bestämdt siälle. Samma förhållande är t. ex. med pottaska, Här får man en röd och en violett linie, likaledes på mörk grund. Ionehåller pottaskan, såsom vanligen är fallet, tillika något spår af natron (en af beståndsdelarne i koksaltet) så fär man äfven på samma gång den unyssnymnda gula linien. Men om man nu bakom denna gula linie epplicerar en fast starkt lysande kropp, t. ex. ett stycke hvit glödgande krita, sä får man ett kontinuerligt spektrum och den gula linien försvinner. På detsamma stället finnes nu en mörk linie. Tar, man bort kritbiten,r så återkommer den gula linien; tar man åter bort spritlampar, så försvinner den mörka, och det kontinuerliga spektrum af d kalkljuset återstår. h Förklaringen är enkel. Den hvitglödgadela kritbiten utsände strålar af alla möjliga fär-o ser, deribland äfven den gula, som svarade) d mot den gula af samma nuance, som spritlampan utsände; men de absorberades af lampans gula strålar och hunno ej fram tilllh betraktarens öga; mörker inträdde i stället, visserligen icke absolut, men det svaga ljus, I ti der fanns, syntes genom kontrasten mot dety öfriga starka ljuset såsom mörker. Nu är det fallet, att 1 solspektrum finnes en mörk )4, linie, hvilken Fraunhofer betecknat medla boks:a:ven D, som innehar alldeles sammals läge, som den gula linien från koksaltlju-f set. Det kunde låta tänka sig, att dennal! mörka linie uti solspektrum, möjligen kunde d härröra af samma orsak, som på nyss be-l; g Si pe ev Te 1 Ra koReer LA AA Kerpa ped sön JR FR be kat pA Kd RAA AR LA Ben SK I mm skrifoa sätt erhölls medelst epritlamplågan. Sädant borde lätt kunna visa sig, om man låter en solstråle, innan han hinner till den ina spriogan, genom hvilken han insläppes mot prismat, passera genom spritlamplågan. fr Ar nu vår förmodan riktig, så bör linieng D i soispektrum, som icke är absolut mörk, tc utan endast synes så genom kontrasten mot si let öfriga starka ljuset, sy.as starkare och mörkare än förut; — och så sker äfven. Vi sluta häraf med bestämdhet, att na-!p rium (dena beståndsdel i koksaltet, somiln istadkommer det gula ljuset) förefinnes ilh alan P2 hvad cäct dat dar färafnunas alrata IV