Lyxen i skolorna. Man klagar öfver denna, och nyligen har en artikel i detta blad uttalat denna klagan. Man har otvifvelaktigt rätt uti att skolungdomens uistyresel.med hatt, käpp, lorgnett, guldkedja och finare kläder än mängden af kamrater är ett oskick, som icke blott är löjligt, utan äfven skadligt, dels emedan det hos gossen och ynglingen antyder ett folskt begrepp om haus ställning, hvilket omöjligen kan vara utan en menlig inflytelse både å skolflit och studieriktning; dels också emedan det eggar till efterföljd hos obemedlade att önska sig utstyrsel öfver föräldrars tillgångar, hvarigenom barnens skolgäng, som redan är kostsam blott genom klädoch skoslitning under läsning och lek samt böckers anskaffning, blir öfvermättan dyr. : Källan till detta onda är ganska lätt att engifva. Hon ligger icke inom skolan. Hon ligger i den allmänna lefnadsriktningen i värt land, i vårt nationalfel: vår böjelse till flärd, lystnaden att synas mera än hvad man är, bruket att lefva öfver egna tillgångar, att ständigt anlite andras, icke sätta en heder uti att vara hvad man är och lefva af hvad man genom arf eller arbete har. Dessa oförståndiga begär stiga högt upp och gå djupt ned; de högste gifva hufvudstaden och hufvudstaden gifver landet härutinnan ett föredöme, som i dubbel mee ir lysande: i ögonskenlighet och i ytterlighet. Sedan inga uppmaningar, äfven af jendets representanter, förmå någonting häremot, synes det som om intet annat kan komma att verka, än en allmän ofärd, som gör slut på ?vigilancen?; såframt icke medborgerliga föreningar kunde något uträtta; men sädane, om något tecken till dem spörjes, och de icke alldeles syftesenligt uppträda, få icke njuta sin välmening till sodo, utan hånas i allmänna blad. Att nu skolungdomen är anstucken af den uft, hvaruti hen lefver och som han berligt inandas; att han till skolan medrer hemmets och ortens seder, detta är sanska förklarligt. Härmed har jag icke velat förneka att skolstyrelsers slappbet och lärares likgiltignet för saken kunna hafva sin del i det ondas utbredning. Otvifvelaktigt borde de söra mer än hvad de göra till dess hämnande. Men ursprungliga felet kan omöjigen ligga här, ty det är icke skolan, som förser lärjungarne med de öfverklagade lyxarliklarne. Det är således föräldrarne och hemmen som jeg tror böra uppbära hufvudsakligen skulden. Men med detta angifvande af hvar skullen finnes, är likväl icke mycket vunnet för sakens hämmande. Ty hurn skall detta ske? Det enklaste vore visserligen, attförildrar behagade sjelfve ästadkomma den önskade reformen. De skulle då säkerligen sina bemödanden stödjas af skolan. Men ir det sannolikt att de dertill skola hafva, om också god vilja förutsättes, den nödiga kraften? Lemnar icke erfarenheten härom srundade tvifvelsmål? Synas de icke hafva åtit styret falla ur sina händer? Har man cke sett fadren låta den unge sonen inräda till sig med den näsvisa klon i ögonvrån eller modren låta honom vräka på soffan med cigarren i munnen? Saknas det exempel, att skolans föreskrifter i afseende på ordningsreglor af föräldrar ogillas? Ja, jag skulle kunna angifva exempel på äfven nögkloke fäder, som lära sönerna att de cke hafva skyldighet att åtlyda lärares ordningsföreskrifter, ifall ynglingen bedömer dem obefogade. Under sådana förhållanden