Aftonbladet – 13 juni 1867, sida 3

Med undantag af bror Anton hatade de det manliga slägtet och tackade Gud tre gånser om dagen att de voro ogifta. Synnerigast syster Polla. Det fanns icke mer än en hederlig man i verlden, påstodo de, och lenne var Anton. Kanske prosten ocksåt, nade Netten liksom på försök tillagt, men olifvit tystad af Polla med en ljungande oliek och den frågan: Hederlig, han, som vift sig omigen tvä år efter första hustruns löd? Aldrig!4 CMen nu, då äfven denna dött, är jag eäker på att han ej skulle ånyo gifta sig4, hade Netten ytterligare invändt under en stilla suck. 4 tDet är ingen eäkerhet4, förmenade Polla barskt, tmen om han gjorde det, skulle jag skänka både honom och henne mitt djupaste förakt. , nyo hade Netten euckat, men ingen visste riktigt hvad detta mände betyda. Föröfrigt höllo de båda systrarne buset i den utsöktaste ordning med tillbjelp af en gammal piga, som var så outgrundligt ful, att lektorn en tid tänkte på att borsta sina stöflur sjelf bara för att slippa se henne då hon om morgnarne kom in med dem. Han till och med hade den djerfheten att föreslå syster Polla, den styrande principen, att Putbyta gamla Cilla mot någon annan, som åtminstone såge ut som en menniska — hon behöfde inte vara en skönhet för det. Ne-ej, min bror, förklarade Polla bestämdt; Si alla andra fall vet Gud hur serna jag gör dig till viljes, men — Cilla blir qvar; det är en ärbar menniska. uSkall man då nödvändigt se ut som en inngus för att vara ärbaz? frågade lektorn itet vresigt. Bror Anton!4 utropade med värdighet Polla, som sjelf ej var någon skönhet. Jag