Aftonbladet – 13 juni 1867, sida 3

mantisk plats, hvars heliga tystnad endast stördes ibland af en flock änder, som med djerfva kullerbyttor och ett tanklöst enattrande der fördrsf sin dag. Tvenne bikupor tronade utanför ena gafvelfönstret, men bien voro så Pverserade? att de begrepo att när fönstret någongång öppnades, det icke var för att släppa dem in, Också satt husets älskling, den hvita katten, helt lugn i fönsterkarmen och beskådade med benäget öfverseende de flygtiga varelsernas lek i det fria. Öfver hela det yttre hvilade således en ljuflig frid. Kanske vore det nu på tiden att säga nåsra ord om egarne till all denna herrlighet. Till antalet voro de tre, och om man inte precist derföre kan söga att de utgjorde en ;reenighet, så voro de icke oeniga heller. De skilde sig i tycken, vanor och åsigter jemnt så mycket ifrån hvarandra som behöfdes, för att ge färg åt hvardagslilvet. För att börja med herrn i huset, var han en man omkrivg fyrtitalet, med tunnt hår sripg den ovanligt höga, vackert hvålfda panvan, milda, klara ögon, något otympliga asoner, men för öfrigt bemtam och hbjerans oförarglig. Han var tyvärr, I unga, värmiska skönheter, icke en gång ett afägset ämne till en romanhjelte. Man såg wonom aldrig i en åskdiger, blixtramde natt aga nägon eldig springare öfver stockar och tenar för ati med cn under den fladdrande kappan dold pistol skicka en närgängen rial t.ll andra verlden. Man såg honom icke eller i Valsalen förråda sitt ?gudomliga? irsprung genom en vals, deri han icke förde, tan bag sin, sköna börda med säker hand senom krinolinernas och sporrarnes vådliga ränningar. Han fäktade icke, drack icke, ;rossade inga hjertan — åtminstone icke!