Aftonbladet – 12 juni 1867, sida 2

Han vände sig om. Framför honom stod barmhertighetssystern. Med mild, men bestämd röst frågade hon: ?Ni har godt minne, min herre! Känner ni igen mig?? Herr Jules urskilde i början ingenting annat än hennes drägt. : Han gjorde ett nekande tecken. Hon förnyade sin fråga: Känner ni igen mig?? Agenten betraktade henne uppmärksamt. Nunnan lyfte icke ens sina ögon upp till honom. Till doktor Martels och arbetarens stora öfverraskning blef plötsligen denne man, som skröt af att vara herre öfver alla menskliga sinnesrörelser, blek som ett lik. En konvulsivisk darrning skakade hans lemmar och med ett rytande, likt ett vilddjur i skogen, ropade han förfärad: Hon! Hon här! Hon! lefvande!? Herr Martel och arbetaren trodde ett ögonblick att han skulle rusa på barmhertighets systern för attslita sönder henne eller qväfva henne mellan sina af förskräckelse och vrede krampaktigt knutna händer; liksom efter öfverenskommelse ställde de sig derför båda mellan honom och hedäne. Ofverflödig försigtighet! Denna starka och oböjliga natur hade erhållit ett af dessa moraliska slag, för hvilka allt krossas. Herr Jules kände krafterna öfvergifva sig. Han utstötte två eller tre oartikulerade rop. Derpå böjde han sig bakut och föll till golfvet som en död massa. Doktor Martel och Rifflard skyndade fram för att bistå honom. Han var afdånad.