Aftonbladet – 12 juni 1867, sida 2

icenser taga returladdningar till Europa. )mkring 16 fartyg afseglade i sådan afsigt ill Ostindien; men de hade icke väl passeat England, förrän de möttes af underättelsen om freden i Gang — och hela ienna spekulation gick således äfven förorad. Få voro de handelshus, som förorade endast 100,000 rår, andras förlust yfversteg 200,000 rår. Sammanfördes nu söteborgsförlusten på handeln, inberäknales att stadens återuppbyggande kostat öfver 5 millioner rdr banko, erinradez3 att sedan 1815 ej mindre än 68 utländska handelshus rade flyttat ur staden och medtagit sina kapialer till främmande länder samt att under amma tid 367 köpmän gjort cession, så vorde man finna det förklarligt, att den förr å lysande handelsstaden bringats i så yterlig, så förödmjukande belägenhet. Hr Påhlman försvarade sin supposition, att Göteborg skulle göra som andra städer relan gjort: först begära lån, sedan prolonsation, derpå möjligen ock tillökning iläneeloppet, och till slut afskrifning. Ansåg för öirigt säkerheten, som erbjudits, problenatisk sedan de förmögna hade bortflyttat, och yrkade forttarande afslag. Hr Mannerstam ville allsicke bestrida orefve von Rosens uppgifter, men just af dessa leda sig till den sluteats, att det vore vådligt att grunda en stads trefnad och välstånd på vidsträckta handelsspekulationer och icke äfven på jordbruk och andra näringar. Grefve von Rosen bemötte hr Påhlmans fruktan för prolongation af lånet dermed, att Göteborg 1804 erhållit ett lån af riksgäldskontoret på 200.000 rdr, hvilket punkligt iterbetalies på förfallodagen 1810. Hr P. G. Cederschöld trodde ej att, då prolongation begärdes, orsaken alltid låg i oförmåga att betala, utan blutt en nödvändig följd af räntefotens höghet; ty klart vore att, då räntan bestämdes lägre än den lagliga, så skulle man göra sitt bästa för att så länge som möjligt få behålla länet. Derföre borde detta län draga 6 proc. ränta; — hvarpå grefve von Rosen invände, at det af den siste talaren föreslagna korrektivet var eå hårdt, att staden ej kom ut dermed. För öfrigt, om det blef svärt för kronan att få ut sin fordran af staden, så var det äfven stundom svärt för staden att få ut sin fordran af kronan. Göteborg hade af kronan en icke obetydlig fordran innestående, på hvi!ken staden icke erhållit -räntan å 4 procent på tre år. Frih. L. Boije trodde, att af det procenterisystem, som banken länge följt, hade svåra verkningar visat sig; fortfore det, så skulle antingen penningstocken småningom rentaf försvinna, eller ock hela nationen befiung sig gäldbubden. . Det vore dessutom ej staten värdigt, att af Göteborg taga 6 proc. ränta, men gifva 4 proc. för det lån, som staten innehade af staden. Hr Påhlman ansåg det af hr Cederschöld föreslagna korrektivet gagulöst, ty man kunde ju likasåväl begära nedsättning af räntan, som anstånd med lånets återbetalning. Hvarföre hade ej Göteborg begärt att återfå det till kronan lemnade lånet? Hvarföre hade men låtit: utländningarue utflytta och taga med sig kapitalerna, utan att utkräfva den i lag påbjudna afgiften? Hr Cederschöld hade först nu fått veta att kronan stod i skuld till Göteborg. Den borde betalas, så att man undgick den grä melsen att oftare höra, det kronan egde en inländsk skuld, för hvilken ej ens den låga räntan af 4 procent blifvit liqviderad. Talaren höll strängt på, att det sökta lånet skulle med 6 procent förräntas, för att ej locka folk att öfver behofvet bibehålla lån. Grefve von Rosen upplyste att det lån, som Göteborg lemnat kronan, upptagits med det vilkor, att återbetalningen skulle ske af krigskostnadsfonden och att, i anseeode till utestående fordringar i Norge, tillfälle icke varit till lånets infriande. För undsättningslånet var Göteborg villigt att erlägga 5 proc. ränta. Grefve B. B. von Platen erinrade, att före: bråelsen för öfver flödigt lefnadssätt drabbade i viss mån alla, som ej inskränkte sig till de oundgängligaste lefnadsbehofvers till. fredsställande; att den rikes förpligtelse var att dela med sig åt dem, som behöfde förtjena för sin utkomst, och att man ej borde döma de köpmän så strängt, hvilka genom sitt yrke förlorat sin förmögenhet. Att utpressa afgifter af utländningar, som ville lemna landet, vore visserligen lagligt, men odiöst och nästan aldrig verkstälibart. Utan votering biföll adeln a:t lånet skulle utgå med 200,000 rdr och derför erläggas 5 proc. ränta. Diskussionerna ivom de öfriga stånden i förevarande fråga är icke af särdeles intresse. Lånet blef af samtliga stånden beviljadt. Nigra riksdagsmän i borgareståndet? — säger den ofta citerade riksdagseanteckna en — spelade visserligen rollen af difficila, men blefvo likväl medgörliga sedan de fått löfte om bistånd i andra subtila frågor, och bondeståndets repugnan!a ledamöter kaptiverades på det vanliga sättet af grosshandlaren A:fvidsson, som i dena fråga visade mycken habilite.? Många flera karakteristiska episoder från riksdagarne 1815 och 1817 skulle kunna meddelas till belysande af den då rådande finansiella och ekonomiska förlägenhet. Vihafva anfört huru riksbanken var oförmögen att