Aftonbladet – 7 juni 1867, sida 3

— Förnuftets Tidehvarj?. Öfver Svea hofrätts famösa utslag i målet emot pistolsmeden O. Bergstedt för hans försvar vid rådhusrätten i Gefle uti tryckfrihetsmålet mot den bekanta skriften med ofvanstående titel, har hr Bergstedt i behörig til anfört besvär hos K. M:t, hvars slutliga dom skall komma att blifva ett ganska intressant blad i svenska tryckfrihetens historia. De underdåniga besvären äro af följande lydelse: 78. A. K. Öfver E. K. M:ts och rikets Svea hofrätts utslag af den 29 sistl. April i det mål emellan stadsfiskalen T. C. L. Röhman och mig, hvarom härhos bifogade hofrättens utslag förmäler, anhåller jag att i underdånighet få anföra besvär. Tvärtemot åsigten hos rådhusrätten härstädes, som ansett mig icke kunna till ansvar fällas, enär mitt omförmälda svaromål icke kunde skäligen anses sträcka sig utöfver gränsen af det genmäle, hvartill såsom laga rättegångsförmån jag varit berättigad, har kongl. Svea hofrätt förklarat mig brottslig för det jag, ej allenast upptagit och vidhållit åtskilliga den åtalade skriftens yttranden, de der innefatta lastande af Guds heliga ord, utan ock med egna tillägg i enahanda syftning samma yttranden än vidare utvecklat. Det skall utan tvifvel ej undfalla E. K. M:ts upplysta nådiga uppmärksamhet, hvilken vigt för en af svenska medlemmars dyrbaraste rättigheter — tryckfriheten — ligger i beskaffenheten af detta åskådningssätt. Det är mig icke möjligt att uppfatta det annorlunda än såsom särdeles ologiskt, enär k. hofrätten grundat slutresultatet, hvartill den kommit, på efter min uppfattning alldeles falska premisser, i det den förklarat de i den tryckta skriften ?förekommande yttranden innefatta lastande af Guds heliga ord?, ehuru både jury och domstol förklarat skriften i detta hänseende vara icke brottslig, hvadan jag tror att ingen sedermera har rätt att lagligen och så peremtoriskt tillvita den brottslighet, ännu mindre på denna, efter mitt förmenande, oriktiga uppfattning om brottslighet, som jury och dom tol förklarat icke finnas, grunda en sträng dom. Beträffande den andra premissen för den för mig sorgliga domen, att jag med egna tillägg ienahanda syftning samma yttranden än vidare utvecklat, är jag fullt förvissad, att E. K. M:t nådigt skall, i likhet med rådhusrätten, finna, att jag härvid ej gått utöfver hvad som i målet skär igen kan anses för en min laga rättegångsförmån, enär det ju varit mig alldeles omöjligt att ingå i något försvar af skriften utan att Pupptaga och vidhålla de yttranden, som deri förekomma, eller utan att med egna tillägg dem än vidare utveckla, hvilket allt väl är ett oundgängligen nödigt vilkor för försvar af hvilken skrift som: helst, emedan derförutan ett sådant hvarken är tänkbart eller möjligt, hvarföre rättigheten till försvar äfven synes ovilkorligen gifva rättighet att röra i på försvarets område. Hade jag 1 målet icke inlåtit mig alls i försvar, hade risken ej varit större än nu då jag drabbas af ansvarighet för det jag försvarat mig, hvilket visar orimligheten af ansvar för försvaret, isynnerhet vid frikännande i hufvudsaken. Men om än denna utgång af målet i k. hofrätten för mig enskildt är desto sorgligare som jag är af den lojala öfvertygelsen, att jag i mitt försvar icke gått utöfver min befogenhet elle hvartill jag af lag berättigades och afsakens natur tvingades, så gäller dock detta endast en ringa samhällsindivid; men saken har en vida mer omfattande betydelse för hela samhället och skall,