Aftonbladet – 7 juni 1867, sida 2

allvarsamt; omöjligt att lägga bort dem. Inga fraser, svarade ex-agenten lifligt, De kortaste äro de bästa. Ni är en bra gosse, och jag förlåter er. Det var snällt, det! Men ni skall säga mig i hvad efsigt ni gifvit mig en så skarp lexa?4 Doktor Martel hade satt sig ned. Den stumma person, eom också bevittnade denna scen, men fortfarande böll sig dold i skuggan, gjorde en rörelse. Rifflard hejdade honom med en åtbörd, under det han svarade: Min bäste herre, tillåt mig försäkra er att jag icke förstår ett ord af hvad ni säser. Jag har icke gifvit er den minsta lexa, som ni så målande uttrycker er... Målande! herr Rifflard, afbröt den anIre ironiskt. Jag har ingen del uti hvad som händt er vär, under förutsättning att någonting har nändt. FörträMligt! Man har gifvit mig ett uppdrag. Jag var uträttat det. Ni har blifvit ombedd att esöka grefve de Mauclerc, ni har gjort let. Olyckan har velat att hans blessyrer oro allt för farliga att låta er samtala med ionom. Hvad rår jag derför? på hvad sätt r jag er fiende? Hvar finner ni någon vara? Med ett ord, hvad förebrår ni mig? eHvad jag förebrår er?4 Ja, säg! Hr Jules lät en häftig åtbörd af vrede odfalla sig, men då han märkte det sarloniska leende som spelade på doktor Marels läppar, och då han insåg att det i sjelfva verket skulle blifvit honom mycket svårt att ramställa någon beskyllning mot arbetaren, ufvade han sitt raseri och återtog i sin ignaste ton: mm Lr