Aftonbladet – 6 juni 1867, sida 3

Lyxen i skolorna. ), Månne det ligger nägon vigt på det sit, hvarpå landets ungdom uppfostras? Är det enkelhet i seder eller lyx och öfverflöd, hvsrtill ungdomen bör vänjas och bildas? Sraret på dessa frågor kan icke blifva Immer än ett; men att man för närvarande är i verkligheten låvgt iirån att tillämpa de grundsatser, som sunda förnuftet och vårt lands fattigdom synas oförtydbart föreskrifva, derom upplyser oss den ytligaste blick på ungdomen i våra elementarskolor. Genom de båda sednaste ecklesiastikministrarnes försorg hafva fordringarne på skolynglingarnes studier blifvit så stegrade, att endast de bästa eller af naturen särdeles väl utrustade hufvuden kunna genomgå den för alla yaglingarne så onödigt försvårade afgångsexamen. Genom lärarnes och skoltyrelsernas slapphet har åter bland ungdomen inorotat sig en böjelse för glitter och lyx, som snart skall för mindre bemedlade ynglingar omöjliggöra begagnandet af elemestarskolorna. För ett tiotal af tillbaka gkulle det hafva väckt både iöje och harm att se skolgossar klädda i hatt, guldkedja och lorgnett. Nu börjar detta allt blifva mer och mer vanligt; och de gossar, hvilkas föräldrar ej hafva råd att bekosta dessa lyxartiklar, röna otcehag och begabberi af de redan dermed utrustade kamraterna. En pojke med fickur och hatt kan naturligtvis ej leka eiler brottas; ty uret krossas lätt, och hatten faller i gatan; men någon lex kommer numera sällan i fråga. Hufvudsaken är att vara gentil, att noggrannt följa hvarje mod hos de äldre i afseende på permissioner och rockar m. m. och att i allt spela en studenis föga afundsvärda roll -— vigilansen ej undantagen. Kontrasten emellan dessa qvasi-herrars ton och bållning samt deras ställning under lexans och färlans eller anmärknisgsbokens Jedsamma ok är vaturligtvis stor; men man öker utjerona eller förgöta dea,såvidt möjligt är. Under ?frukostlofvet? hor det förr gått an att i en brödbod stilla sin hunger; nu dricker man derunder keftte hos Tysta Marie? eller på något schweizeri, eller äter bakelser i konditoributikerna. Medan fadrea-handtverkaren knogar gata upp och gata ned, för att, under tusende förödmjukelser och förargelser, samla ihop nägra långt inne: sittande styfrar till hushällets förseende med den tarhigaste mat, befioner sig hans herr son på ett echweizeri, sysselsatt med att för några munsbitar förstöra mer penningar än fadren har råd att använda på sin middag, och detta icke af böjelse, uten af räddhåga tör kamraterna, hvilka skulle ?göra narr? af hans besök i brödboden. Kauske mötes äfven fadren, vid sin hemkomst, af sonens klagan, att hans för ett år sedan köpta 13-riksdalers hait blifvit af hans fruktansvärda eritici — kamraterna — befunnen alltför gammai och nött, eller att hans urkedja blifvit af dem vägd och befunnen för lätt eller för simpel. Fegheten eller rädslan för kamraters anmärkningar är nemligen, tyvärr, hos alltför mänga gossar så stor, ett de hellre se föräldrarne strida med brist och nöd, än de blottställa sig för några kamraters anmärkningar vid någon brist i deras klädsel; och så illa uppfostrade äro många ynglingar, att de icke synas afvela något mera kärt nöje än att kritisera kamraternas klädsel. Följden af dessa både förenade omständigheter blir naturligtvis, att alla skola efterapa de rikaste eller dem, hvilkas föräldrar svävga sig med sina borgenärers pen ningar, och att gossar, som alltför väl behöft lära sig försakelse och sparsamhet, redan i barndomen vänjas att följa de fåfängans och yppighetens lockelser, ät hvilka redan de äldre af nationen, som likväl blifvit mera tarfligt uppfödde, offra så mycket. För några år sedan uppträdde en högt uppsatt, äldre man med ett allvarsamt tul emot skolynglingarnes tilltagande flird och aospråk; men, emot den mannens vana, då han icke plär sakna kraft att genomföra hvad han anser rätt, synes han sedan hafva lemnat denna vigtiga fråga uten uppmärksamhet; och i den skol:, af hvars direktion talaren är ledaraot, lärer förhållandet icke vara bättre, utan snarare sämre än i flera andra skolor. Det lider likväl intet tvifvel ett, med någon den ringaste god vilja hos de styrande, mycket, om ej allt, kunde härvid ordnas till ett bättre. De kostsamma och i allo olämpiiga skorstenshattarne kunde t. ex. aflysas, på cet sätt att skoldirektionen föreskrefve, att alla skolans elever skulle nyttja mössa med elier utan påsydd lyra eller kokard — en föreskrift, hvilken lika mycket ligger inom direktionens befogenhet, som alla andra för ynglingarnes bästa eller god ordnings uppehällande gifna reglor —; vidare skulle detta smäsinnade inbördes kritiserande, jemte denna efterhärmningslust och äflan att lyse med dyrbara kedjor och kläcer ogillas; och den gamla, men alltför mycket förgätna sanningen, att det är endast i kunskaper och dygd, men icke i konsten att vara grann, som den bildningssökande ungdomen bör täfla, torde väl förtjena att framhållas. Svenska nationen har sedan äldre tider visat en stor fallenhet för flärd och öfverdåd, hvarför här äfven städse råder penniogbrist, och ett enda krig skulle i grund ruinera oss. Alltför olyckligt vore dö, om detta kolibradoseri numera skulle redan i skolorna hag unodamern få Ahpidant ntnrada Cd