Aftonbladet – 6 juni 1867, sida 2

möte? en person som var fullkomligt obe: kant för honom, f. d. chefen för säkerhetspolisen, under det han sjelf, hr Jules, var fullkomligt känd af denne man. Emellertid samlade han alla sina krafter. Han förstod att den allra minsta tvekon skulle göra honom löjlig, och görande en dygd at nödvändigheten beslöt han att drif: va äfventyret till slut. Att gå tillbaka var icke längre möjligt. Till utseendet förblef han således fast och beslutsam. Doktorn hade försigtigt öppnat den andra dörren. Båda två inträdde i en kammare, som var vast upplyst af en lampa med mattslipadt an. Ena tjock matta förtog ljudet af deras steg. Tanga dörrförhängen och gardiner hindrade hvarje luftdrag. Värmen i detta ruin var qväfvande. Det hade denna lukt af apotek, som är egendomlig för alla sjukrum. En barmhertighetssyster satt vid ena ändan af sängen, hvars gardiner voro nästan tillslutna. Hon bad. Utan tvifvel märkte hon ieke de båda männens iaträde; hon satt stilla med hufvudet nedlutadt mot bröstet, fördjupad j sina böner, såsom man kunde finna af den fortsatta rörelsen af hennes radband, hvars kulor af cederträ snabbt gledo mellan hennes fingrar. Doktorn och polisagenten stannade midt i rummet. Uppsättningen är fullständig, tänkte den nednare, ingenting fattas. Alltör rikti Återstår blott att se hvad det är för eng som krupit in i den andras skinn.? Liksom om läkaren anat polismannens