Aftonbladet – 6 juni 1867, sida 2

vidlyftig byggnad, omgifven af engelska trädgårdar, der konvalescepterna kunde i fred och ro andas ren och frisk luft. För närvarande voro nästan alla rum upptagna. ägen från salongen till rummet n:r 9 var lång. Den fordrade nära tio minuter. Man mås:e passera igenom långa korridorer, gå uppför flera trappor och utför andra. Slutligen stannade betjenten, som visade dem vägen, framför en dubbeldörr. Stig in, sade doktorn till herr Jules. Ex-agenten lydde. Han började tvifla på sig sjelf och gjorde sig den frågan: Har jag eller har jag icke sett grefve de Mauclerc, sårad, i Filoches och Fifines kammare? Denna komedi spelades med en sällsynt falländning! Skulle han gå så långt, för att draga sig tillbaka i sista minuten? Och likväl var han fullkomligt säker på hvad han hade sett. Hans ögon hade aldrig bedragit honom. Men läkarens otvungenhet och den uppriktighet som framlyste i hverje hans ord, förbryllade honomHan började blifva orolig för upplösningen på detta besynnerliga äfventyr. Herr Jules tyckte icke om, uppskattade icke och förstod inga andra teatereffekter än dem han sjelf arrangerat. Men denna gång kände han att främsta rollen gick honom ur händerna. Han hade börjat med att frukta ett meddelande, farligt för honom sjelf, hvilket varit det enda motiv som bestämdt honom ait antaga ett möte i denna besynnerliga boning. Och hvem hade väl ingifvit honom den brinnande önskan att infinna sig till detta