Aftonbladet – 5 juni 1867, sida 2

Vid denna sista tysta fråga inträdde doktor Martel. Exagenten steg upp. Trots all sin djerfhet, och sitt gräaslösa sjelfförtroende, imponerade den beryktade läkarens kloka och vackra ansigte på honom. , Med hvem har jag den äran att tala?? frågade doktorn och besvarade hans helsning. PMin herre är utan tvifvel doktor Martel?? frågade exagenien, som ville spara på den effekt havs förfärliga namn borde göra, och derför besvarade doktorns fråga med en annan. Ett gammalt knep, som denna gång alldeles icke lyckades, Läkaren svarade helt enkelt: Ja, min herre. Och ni, hvem är pni, var så god? Det blef omöjligt att längre bevata sitt inkognito. Jag, min herre, svarade han med egenkär röst i det ban rätade upp sig, jag är herr Jules.? Så utmärkt han än var såsom polisspion, gjorde han sig likväl ofte löjlig. Denna dag och i detta ögonblick var han det i högsta grad. Herr Jules?? frågade läkaren. Herr Jules?, upprepade den andre. ?Ieke bekant.? Dessa båda ord uttalades med en sådan ton af spefull artighet att ; olismannens hela stolthet kom i jäsning och blodet steg honom upp åt pannan. För detta agent ...7 Ah! mycket bra! mycket bra!? återiog doktorn alldeles som om han velat säga: Nåväl! Än sedan? hvad rör det mig?? Hans gäst misstog sig icke härom.