Aftonbladet – 4 juni 1867, sida 2

DL UT WEDR TILA LETA BUR EE cv Ull Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) . Berlin den 1 Juni. Kejsar Napoleons förhållande under den sista krisen har åter erinrat uppmärksamma betraktare om ett egendomligt karaktersdrag hos honom, hvilket förklarar de flesta af hans handlingar så väl under den förflutna som på den senaste tiden. Kejsaren har allt ifrån första stunden vid hvarje nytt företags begynnelse varit full af iniiiativer och modig handlingskraft. Men om hinder möta honom, blir han vacklande, står stilla och slutar icke sällan med ett återtåg. Trovärdiga och väl underrättade personer försäkra, att han redan vid statsstrecket den 2 Dec. 1851 ville åter slå alltsammans ur hågen, då sammansvärjningen icke utvecklade sig så raskt och lyckligt, som han önskade. Men Morny, som hade sammanflätat sitt öde med kejsarens, ingaf honom fasthet; och så lyckades den 2 December. Detta stannande på halfva vägen har varit märkbart i kejsarens hela lefnad. År 1859 behö. des endast hr de Moustiers telegram från Berlin med underrättelse, att Preussen rustade, för att ötverändakasta programmet fritt ända till Adriatiska hafvet och låta freden i Villafranca afslutas. Man påstår, att när Morny saknades, blefvo kejsarens beslut, för att tala med Shakspeare, mycket snart behäftade med tanketleksot. Samma stämpel af hastig början och lika brådstörtadt ryggande tillbaka bär kejsarens beteende i Luxemburgfrågan. När underrättelsen om det inkomna konferensprogrammet inträffade, anmärkte en utländsk statsman: ?Hade Morny lefvat ännu, så skulle kejsaren antingen alldeles icke börjat Luxemburgaffären eller ledt den till ett annat slut?. Prins Oscars af Sverge vistelse i Berlin har varat nära en vecka. Det torde vara er bekant, att prinsen uppehöll sig här inkognito under titel af grefve af Rosendal och rönte ett mycket förekommande och hjertligt bemötande af det preussiska hofvet. Prinsen skulle gerna ha afrest förr, och om han afbidade kejsarens af Ryssland ankomst, så var detta en etikettssak. Han ville tydligen förekomma utläggningen, att han undvek att sammanträffa med kejsaren af Ryssland. Mötet i Potsdam mellan kejsaren och den svenska prinsen var ganska vänligt, men temligen kort och gick ej utöfver höflighetens gräns. För öfrigt kan prins Oscars vistelse i Berlin endast ha bidragit att befästa det goda förhållandet mellan Preussen och Sverge. Det är måhända ett endast tillfälligt, men i alla fall anmärkniogsvärdt sammauträffande af omständigheter, att det på samma tid på det trovärdigaste sätt talades om rådplägningar mellan Preussen och Danmark om Nordslesvigs återlemnande. Saken har ännu ej kommit synnerligen långt, men det är dock ett steg framåt i denna fråga, hvilken Preussens bästa vänner önska se afgjord, att underhandlingar, om också till en början endast på förtrolig väg, blifvit inledda mellan Köpenhamn och Berlin. Planen för konungens resa till Paris har ånyo ändrats, så att konungen afreser den 4 och kommer att vistas i Paris samtidigt med kejsaren af Ryssland. Man hör berättas pikanta detaljer om skälet, hvarför konungen först beslöt en annan reseplan, men sedermera ändrade den. Man vet, att konung Wilhelm, hvilken kejsar Napoleon hade inbjudit, å sin sida uppmanade kejsaren af Ryssland att äfven begifva sig till Paris. Kejsaren samtyckte härtill, och hr von Budberg gjorde erforderlig antydan härom i Paris, hvarpå den formliga bjudningen i Petersburg följde. De båda suveränerna ville tillsammans i Paris njuta kejsar Napoleons gästfrihet. Men nu kommo insinuationer, till hvilkas organ märkvärdigt nog en preussisk diplomat tyckes ha gjort sig, att kejsarens af Ryssland och konung Wilhelms samtidiga närvaro skulle kunna medföra särskilda olägenheter. Man framställde fyra argumenter deremot, det ena underligare än det andra. Det hette tillen början, att England skulle bli misstänksamt och tro på hemliga aftal mellan Frankrike, Ryssland och Preussen, liksom om Frankrike utan alla omsvep kunde uppgifva sin allians med Evgland, samt utan nämnda lands och de öfriga kontraherande -makternas vetskap och vilja ändra freden i Paris 1856, om hvilken det egentligen skulle vära fråga. Det andra inkastet mot de båda suveränernas samtidiga vistelse i Paris var, att befolkningen måhända icke skulle vänligt bemöta konungen af Preussen. Men ingen begrep, hvarföre dagdrifvarne i Paris skulle bättre emottåga konung Wilhelm i Paris, om han kom ensam, än om hans besök var samtidigt med kejsar Alexanders. Ännu mera komiskt var det tredje skälet, nemiigen att om kejsar Napoleon skulle mottaga två suveräner på en gång, skulle han bli besvärad i sin boning och icke ha nog med bordsilfver! Detta förtjenar alldeles icke att diskuteras. Någorlunda rimligt låter endast det fjerde skälet, att kejsar Napoleon måste dela sin uppmärksamhet mellan de. bäda suveränerna och icke kunde egna hvardera tillbörlig uppmärksamhet. Emellertid kunde väl också detta hjelpas. Man vill väl ej tro, att grefve Goltz, som just icke skall älska grefve Bismarck, gjort allt detta gällande, emedan han beräknat, att om konungens resa en gång blefve uppskjuten, skulle den kanske alls icke bli af och således icke heller grefve Bismarck komma till Paris. Men dessa besynnerliga argumenter framdrogos verkligen, och att de icke gjort något gynnsamt intryck i Berlin är klart. Men nän kronprinsen af Preussen ko : till Paris, föreställde konungen af Belgien honom, huru ohållbara och sökta alla dessa svepskäl voro och huru önskligt det i fredens intresse skulle vara, att konungen af Pieussen komme till Paris.f Kronprinsen talade med kejsaren; saken redde sig, och en ny inbjudning ankom till Berlin, hvarefter det samtidiga besöket blef beslutet. Förbundsförfattningen har vid andra läsningen blifvit antagen af representantkammaren med 227 röster mot 93, således med nästan samma röstantal som vid första läsningKan Ått hannah ucnt antanrnark dan fällan