Aftonbladet – 3 juni 1867, sida 4

Statsekonomiska grillfängerler. IV. Vi hafva antagit för sannt att ?samhället är sjukt? och, i viss mening — antydd i slutet af föregående artikel — anse vi tillståndet mera betänkligt än man älskar föreställa eig. Men vi ansedet onda hvarken vara en blott penniogkris eiler, såsom sådan, hafva det omfång eller den betydenhet man vill påsiå. Med andra ord: Vi tro ej på det stora ropet om jordbrukets betryckta ställoing, om en öfverhöfvan nedtryckande jordbeskattning, ett rop som man tyckes vilja upphöja till partimännens trosartikel. etta skrik — ty stort annorlunda förtjenar det ej nämnas — är ingalunda nytt: vi skulle för hela tiden från och med Gustaf IL Adolfs regering och: tills nu kunna framlägga otaliga exempel af ett i olika tidsperioder återtaget lika beskaffadt skrik, hvaraf regering och ständer stundom låtit sig förledas till de mest förvända och olycksbringande åtgärder. Och om vi ej kunna framlägga dylika exempel från ännu längre tillbaka hänsvu.na tider, så härrör detta egentligen från bristande studier och kunskap å vår sida, men näppeligen från bristande historiska tilldragelser. Men ett anförande af en mängd exempel från en tid af 250 år — hvartill vi ega rika materialier — skulle sanvolikt trötta flertalet af våra läsare, hvilket ivpgalunda vore förenligt med våra önskningar: tvärtom skulle det särdeles fägna oss om vi kunde, vore det ock endast för ögonblick, bortjaga leda och surmulenhet, framkalla ett löje:; man har ju ändock nog mycket att gråta åt, utan att vi skulle lägga lök på laxen. — Ett par antydningar må alltså vara nog. Detta rop om landtbrukets betryckta ställning, huru långt tillbaka man kan spörja det, har dock, likasom nu, endast undantagsvis först utgått från jordbrukare, allraminst från den stora mängden, ej heller från, om vi sä må uttrycka oss jordbrukarnes medelslass; utan dels från några få större godsegare för hvilka jordbruket icke varit hufvudsak utan som köpt egendom i spekulation jå handelsvinst, dels, och oftare, från icke-jordbrukare, hvilka velat fånga den jordbrukande klassen och som med sin agitation haft helt andra syften än jordbrukets nytta. Att, undantagsvis, en och annan icke jordbrukare låtit förleda sig at falska sifferberäkningar eller af det myckna ropet, och på fullt allvar ärligt uppträdt såsom målsmän för det ?betryckta jordbruket? och instämt i klagolåten; förändrar icke agitationens allmänna karakter. Dit har ock hört att, medvetet eller naivt omedvetet, jämra sig på eit sätt som ej sällan slagit öfver i det löjliga, till och med i boktitlar. Eller hvad säges t. ex. om följande, nogg:annt afskrifna titel till en 1746 utgifven bok: Karl Dallman Eskilssons, Docent i Sw. Landthush. vid Kongl. lärosätet i Upsala, Svenska Hushålds-rön, sammanskrefne och öfverlämnade till vidare undersök åt En Hvar, som af ömsint bjerta blöder för Sveriges allmänna och enskylta välfärd.?. Böcker och broschyrer med lika hjertnypande titlar utkommo i mängd, särdeles under frihetstiden, Och om, i våra dagar, an:alet böcker och broschyrer ej är så stort som under nämnde tidskifte, eller om titlarne icke äro fullt så gråtmilda; så äro tidningeartiklarne så mycket flera och bredare, derag innehåll så mycket mera rafflande. Mången har uppträdt i ärlig enfaldig tro på det bjert utmålade eländet; men mången har ock — då såsom nu — velat begagna tillfället att fiska i grumligt vatten. Rollen af medlid.am hjelpare och hugsvalare har i alla tider varit tacksam för lycksökare och popularitetsjägare; och Gustaf II Adolfs är 1628 uttalade ord — Pyårt folk är så lättroget att det menar den unna godt, som ymkar? — äro ännu i dag lika sanna som för 240 år tillbaka. Som sagdt, den nuvarande ställningen företer många likheter med förflutna tiders kriser, nemligen med åren 1765 samt 1815— 1818. Det kan då vara lärorikt att, vid sidan af de redogörelse. vi ej lör så längesedan lemnat för 1815 års välfärdsutskotts verksamhet, uppfriska minnet af I vad en samtida skriftställar. och statsman derom något år eednare skrifvit. Se här några utdrag: — — — Man må således förlåta mig, att jag, med upriktig aktning för de national-representanter, som utgjorde det Särskilda utskottet vid 1815 irs Riksdag, nödgas utreda några följder af deras tro på siffror; en tro, hvartil de så mycket lättare kunde förledas, som dessa siffror voro bämade ur officiella handlingar. Det nämnda utskottet förordnades af Riksens Ständer, för at gifva en öfversigt af orsakerna. il den i alla orter af riket öfverklagade förlägenheten i allmänna rörelsen, samt förslag att den afhjelpa?. Då Riksens Ständer sålunda, utan indersökning, antogo denna förlägenhets verkighet och afgjorde, at den i alla orter af riket ;stverklagades, må det icke läggas Utskottets Le-. lamöter til last, at de genast sökte at upleta beis för dogmen, i stället at underkasta den en tik, hvilken skulle hafva uplyst, at i flera och canhända de flesta provinser ingen allmän förenhet ägde rum, och ingen klagan deröfver spordes; utan-at tvärtom näringarne just då rjade at stiga til en höjd af production, som le förut aldrig uppnått, samt at isynnerhet den igtiga bergshandteringen då drefs med större inst, än under en lång följd af förflutna år. Men vid beskaffenheten af et och annat ibland