Aftonbladet – 3 juni 1867, sida 4

VerlIdsutställningen i Paris (Från Aftonbladets korrespondent.) XVI. Den 27 Maj. En dyster aning säger att ni ledsnat pi att gå omkring härnere på Marsfältet. Mer orätt är det också att vända om, då mar som vi hunnit mer än halfva vägen. Der. för raskt framåt och låt oss se hur Eng. land tar sig ut på expositionen. Den engelska konstafdelningen står icke synnerligen högt. Likväl mäste man erkänna att bland mängden af taflor finnes många af ganska svort värde. I genrebilder ha engelsmännen lyckats bäst, men i samma konstgren ha de också oftast hoppat öfver målet. Se till exempel denna tafla som föreställer en liggande häst. En ung flicka halfligger bredvid och stöder sitt hufvud mot hästen sida. Uttrycket i hennes ansigte är detsamma som om hon hvilade mot den älskades bröst. För att finna AT i detta bör man vara uppfostrad i ett stall. Hvad som isynnerhet väcker uppmärksamhet är den omsorg, hvarmed engelsmännen inrättat sitt konstgalleri. Alla ingångar äro försedda med dubb a jerndörrar, så att man tror sig komma ia i ett brandfritt kassaskåp. På goltvet ligga utbredda mattor, och vid dörrarne läser man uppmaningen: torka af fötterna ! Allt talar om vördnad för den konst som är ett af den sanna bildningens stöd. Sin storhet inom iodustriens verld visar England i maskinafdelningen, der det utan tvifvel står främst bland alla de täflande. Men icke får man vara nerfsvag om man vill företaga en promenad mellan de engel ska maskinernas buller. Der störtar ett vattenfall i en cistern af glas. Det är en stormpump som är i ständigt arbet . Der gnissla en samling sågmaskiuser och här slamra ett halft hundrade väfstolar. Detär ett väsen som skulle komma en st ndöf att hälla för öronen. De engelska ståloch bomullsmanufaktur rna häfda det namn de ega i verldshandeln, men de äro illa utställda, så att de väcka ringa uppmärksamhet. Engelsmän nen hafva icke, som de andra stora nationerna, indelat sin lokal i salonger, utan begegnat sig af sina gamla skåp från föregående expositioner, och uppställt allt i en sådan oordning, att man midt ibland spetear och juveler träffar på ångsprutor och grofva jernarbeten. Bland deras lyxindustri beundrar man de präktiga möblerna. Äfven tycks engelsmännen vara ypperliga vagnmakare, ty vackrare och beqvämare ekipager äv dem man finner i deras utställning, kan man aldrig örska sig. Juvelerarnes skåp äro frestande, dock mera genom rikedom än smak. Det gnistrar som ett fyrverkeri, men med den stora fördelen att de lysande stjernorna aldrig slockna. Man märker lätt att man är hos ett folk som med fulla händer öst ur de indiska skattkamrarne. Här stå vi framför de engelska kolonierna. Den indiska facaden strålar af sammet och guld, liksom en symbol af den rikedom som briterna hemtat i hinduernas land. Den indiska utställningen består till större delen af en samling afgudar. Det är som om man komme in i en katolsk kyrka, med den skilnaden likväl, att de indiska afgudarne äro fulare än de europeiska. Industrien representeras af skulpterade möbler och äkta cachewmirssjälar. Hvad de sednare angår, si öfverträffas de i färgrikhet och smak af de franska sjalarna. Men let är likväl mången af de sköna som föredrar att svepa sina skuldror i den indiska väfnaden, ty de fles!a sjalarna äro sålda till ett pris af 2000 rdr stycket. Kanske hade lyrbara dukarne andra behag, som blott kunna uppfattas genom känseln. Kolonien på Goda-Hoppsudden har sändt profver på trämineralier, frukter, silke, strutstjädrar etc. Här får man också se några typer af Caplandets infödingar. Det engelska Guiana har byggt upp en ndianhydda. Väggarne prydas af vapen, iderbuskar och gördlar. Från krokar i aket svänga hängmattor och inbjuda till vila. Man kan sofva godt, ty det gröna ilkesfloret hindrar mosquitos att stinga den ofvande. Men har då indianerna så bevämt? fr gar ni. Nej, visst inte. Men de wvitas sätt att lefva i södern exponeras här en indianhydda, liksom för att tala om, mur inkräktarne tagit boningarne i besittling, sedan de jazat rödskinnen fridlösa ut skogarne, derifrån de omsider utrotas likt le vilda djuren. Någon utställning från Englands vestindika besittningar träffa vi ej på. Från Janaica borde likväl ha kunnat komma en nävgd intressanta saker. Hvarför har man cke sändt hit de niosvansade kattor (en lags skeppsdaggar) med hvilka man piskale ihjäl nägra tusen svarta under den sista evolutionen? De kunde ha fätt plats iden nistoriska afdelningen. Vid utgången till parken mötas vi af en kara menniskor, sow tågar in i maskingaleriet par om par. De äro alla högtidsdädda och tyckas böra till den arbetande dlassen. Först gå en ung man och en vinna, den sednare med orangeblommor i året. Om man också icke såg dessa hynens blommor, så skulle man dock af de ingas lyckliga miner förstå att de äro ett orudpar. De som följa efter äro deras slägingar och vittnen., — Men hvad hur det ned engelska expositionen att göra? — Insenting. Vi tala om det derför att det börat blifva på modet bland de arbetande dlasserna i Paris, att kela brudskaran skall vese expositionen sedan de båda unga väl lifvit förenade. Hvarför brudparet vandrar ä der apropos till Marsföltet är svårt att örklara. Kanske för att 1å ett storartadt xempel till en lefnad i arbetsamhet, enlrågt och frid. Det första men fäster sig vid i den en-j selska parkafdelningen är fyrbåken. Den ar sin egen historia som lyder så här: ransmännen började un er vintern att uppöra ett fyrtorn at jern, hvilande på konstjorda klippor. När engelsmännen sedanj, ommo i Mars månad, för att ställa upp ina artiklar, sågo de med förtviflan hur rikoloren svajade öfver lanterninen, högti fvan alla flaggor på Marsfältet. Efter nära sömnlösa nä ter fattades ett beslut, att ckså Enoland skulle ha en fvrbåk. vrecis