Aftonbladet – 1 juni 1867, sida 2

Fifine — det var megärans namn — svarade: Ni ämnar vänta, för att tala vid honom ?? Och hon sköt fram en söndrig stol, den enda som fanns i rummet. ?Nej; jag går min väg. Genast?? fortfor hon med missnöjd min. Ja. För ögonblicket har jag ingenting här att göra. Ni kommer då igen? ?Innan kort, var lugnp.? Fifine blickade på Filoche och böjde ned hufvudet utan att svara. Den sednare gjorde herr Jules blygtuppmärksam på, att den sårade vid sitt uppvaknande kanske icke skulle finna sig belåten att icke hafva blifvit väckt för att tala vid honom. Men detta var icke f. d. chefens för säkerhetspolisen åsigt; han drog dem i stället ut på trappafsatsen, der han kunde språka med dem efter behag. Han upprepade att åsynen af grefve Mauelere för ögonblicket var honom nog och tillade derefter: Och hör nu väl på, mina lam, om ni icke viljen inom fyratioåtia timmar vara inpackade på nytt och vända om till ängen, hvars förnämsta prydnad ni utgjorde för knanpt ett tiotal af är sedan...? ?Man vet det der...? svarade qvinnan doft, i det hon bleknade något, fman känner till det der liksom ni.4 Hvad säger du ?? Moan träffade der tillsammans med er, herr Jules, och man har icke glömt det.? En blixt af raseri sköt fram ur f. d. po: lisagentens ögon. Han betraktade ömsevis Fifine och Filoehe, och då han insåg att han icke egde något medel att tysta qvin