Aftonbladet – 1 juni 1867, sida 2

Sådana voro de tankar som genomflögo herr Jules hufvud, hvilken, på samma gång han reflekterade öfver detta jordlifvets motgångar, icke desto mindre fortsatte sin granskning af det rum, hvari han nyss inträdt. En qvinna, höljd i trasor, med gult och oredigt hår, med af elände och utsväfningar förvissnade drag, satt bredvid den sårade. Lik ett lefvande minne af terrorismens stickerskor, arbetade hon på en ullstrumpa, på samma gång hon vakade öfver en dålig panna, som puttrade öfver ett fyrfat af lera. En rökig lampa upplyste så godt sig göra lät detta fantastiska näste. Vid det buller de inträdande förorsakade, vände sig qvinnan hastigt om. Hon märkte herr Jules. En stråle af glädje upplyste hennes härjade anletsdrag, och hon reste sig lifligt upp. Exagenten gaf benne ett tecken att åter itta sig på den pall, som tjenade benne till stol. Rör er icke, sade han med låg röst; Syväck icke upp den sårade. Vill ni då inte tala vid honom? frågade Filoche. Jo, senare. I detta ögonblick skulle hans uppvaknande icke vara mig till någon nytta. Jag har sett honom. Jag har förvissat mig om att det verkligen var han. Det är mig nog. Qvinnan var emellertid enträgen att få väcka grefve Mauclerc. Nej, svarade han bestämdt, den minsta rörelse skulle vara skadlig för honom. Ni skulle döda honom för 2, och jag vill att han skall lefva.4 Filoche och hans väninna Sörstodo icke den dystra vigten af dessa sist rd.