Aftonbladet – 1 juni 1867, sida 2

—— — —— —V—V—V— kk X0Sb:2tL1e5iN—VVV Efter att hafva klättrat uppför omkring etthundratjugo trappsteg, d. v. s. efter att hafva riskerat att bryta halsen af sig lika många gånger, satte de omsider foten på en trång, mörk afsats utanför två dörrar, midt emot hvarandra. 4Vi äro frammeX, sade debardören. sOm rummet svarar emot trappan, så måtte det vara prydligt!4 — Tasan ! herr Jules, man bor icke uti ett palats, men man betalar sin hyra punktligt.4 Det var en lycka för husvärden! brummade den andre, som, ehuru han besökt de uslaste och gemenaste kyffen i Paris och dess grannskap, ännu aldrig sett ett sådant näste, ett så eländigt ruckel. Filo he drog på ett snöre, som tjenade till klinka. Dörren till venster öppnades. Stig på, herr Jules. De gingo in i en smutsig, illa luktande vindskupa, utan alla möbler, och der alla vindar kunde stämma möte med hvarandra på lediga stunder. I detta kyffe låg en man utsträckt på en madrass på golfvet, med all den omsorg som hans tillstånd kräfde. Denne man var blek som ett lik och låg försjunken i djup sömn. Exagenten kände igen honom vid första ögonkastet. Det var grefve de Mauclerc. Han, lejonet, dandyn, mönstret för sin tids eleganter, instufvad i en usel bädd, räddad och vårdad af de sämsta bland dessa uslivgar, till hvilka han knappt värdigades sänka en blick från höjcen af sin tilbury eller sin fullblodsarab! Men, så går det! Försynen gör en hel hop underliga saker, då det roar den att göra sig mödan dermed.