Aftonbladet – 31 maj 1867, sida 3

Denna värja hir en gång hvilat i konung Carl XII:s hand. Hu kom den då hit? Jo, den hänger icke här såson en eröfrad trof, utan såsom ett minne af en tpper konung, som förstod att skatta hjeltemode äfven hos en fiende, med hvilken han nyss tridt på lif och död Den 8 Mais 171; hade svenskarne i nattens mörker öfverrumplt och tillfångatagit omkring 309 norska soldate, hvilkas värf skulle vara att försvara gränsen, å Carl XII gjorde sitt första mfall i Norge. Deas anförare, öfverstelöjtnant Briäggeman, låg isin ljufva sömn och drömde om allting annat än blå gossar, då han blef väckt och förklarad för fånge, och sådan herrn är, sådana äro hans underlydande? — hans underlydande passade icke på bättre än han sjelf. — Detta var en flick på den norska vapenäran, men den fick ej heller lof att. sitta i länge; t ännu samma natt, innan dagen grydde, kom öfverste Kruse med 200 dragoner. Ögonblickligt kastade han sig på det svenska avantgardet, som utgjordes af 600 ryttare och anfördes af Carl sjelf. Han dref svenskarne flera gånger tillbaka, blodet flöt i stömmar, och det vildaste handgemäng uppsted, hvari Kruse tillfogade såväl Carls svåger, prinsen af Hessen, som andra, farliga sår. Men zvenskarne blefvo genom nya förstärkningar allt flere och flere, norrmännen deremot färre genom den stora manspillan, och då Kruse slutligen fitt så många hugg, att han ej orkade lyfta värjan, måste han gifva sig me återstoden af sitt folk. Denna tapperhet, som kom så oväntad ofvanpå Briggemans och hans folks loja försumlighet, väckte i hög grad kung Carls beundran, hvilken han genast lade i dagen genom att låta sin egen läkare förbinda Kruse. Derpå aflade han hos honom ett personligt besök, och det var härunder han skänkte Kruse, som då han togs till fånga, måste lemna ifrån sig sin värja, sitt eget svärd, troende en så tapper maa väl vara värd ett godt vapen. Då vi nu se denna enkla värja, hvilken endast lämpar sig till att hugga med. men icke att göra tjenst vid en intet sägande grannlåtsparad, huru lefvande står icke då framför oss den raske konungen raed det kala hufvudet (midt i peruktiden!), med det anspråkslösa kyllret, med sitt tarfliga, indragna lefnadssätt! Och då vi erinra oss anledningen, hvarföre detta vapen finnes i en af våra historiska samlingar, huru minnas vi icke då med detsamma den kicke, ridderlige drott, hvars hufvud här böjdes afaktning för en besegrad like!