Aftonbladet – 28 maj 1867, sida 3

— Mordbranden i Wisby. Vid den fortsatt ransakningen med de i detta mål inblandad personer, ha högst graverande omständighete kommit i dagen, och en länge halsstarrig per son, smeden Carl Wickman, har bragts till be kännelse. Wickman och f. gästgifvaren Lund gren antände klockan 2 på natten de af murmä staren Berglund förut på 5 ställen anlagda spån och vedhögarne. Berglund och Lundgren äro n häktade. — Dillmanska balansen. 1 tisdags företog: åter å Westerås läns cellfängelse ransakning me kronofogden Dillman. Enligt hvad vi förut till kännagifvit, hade Dillman icke kunnat förmå: redogöra för sättet, hvarpå han användt de a honom under sednaste veckorna förskingrade medel, tillhörande Westmanlands läns hushåll ningssällskap och landsting. I dessa hänseenden hade Dillman, hvars minne varit honom synner ligen troget i fråga om äldre transaktioner til ganska ringa belopp, iakttagit en envis tystnad. som hvarken åklagare eller domstol förmått rubba. Vid dagens förhör fick man dock en lösning der af, visserligen dock icke oväntad, men så myc ket mera betecknande i afseende på Dillmans tillräknelighet såsom brottsling. Det uppdaga des nemligen nu och styrktes genom Dillmana eget erkännande, att han förfalskat sina till landthushållningssällskapet ingifna räkenskaper och rapporter samt utur desamma uteslutit redan influtne och af honom, såsom skattmästare, uppburna belopp, hvilka han emellertid bemäktigat sig och för sina syftemål förskingrat. Det var itt emotse, att ett dylikt bedröfligt plus skulle tillkomma i Dillmans meritlista ; men vissheten derom var dock af beskaffenhet att väcka ytterligare harm och sensation. Icke heller nu kunde Dillman göra fullständig reda för huruledes han under de sista veckorna användt de medel, hvarom nu fråga är; och det tyckes nästan såsom om ransakningen i denna el icke kommer att leda till målet. En flik af slöjan är lyftad, men visshet ingalunda vunnen. ör att lemna åklagaren tillfälle till slutpåståendens afgifvande samt inkallande af ännu nåra målsegande, är ransakningen uppskjuten till jen 5 nästkommande Juni, då densamma efter all sannolikhet bringas till slut. (w. L. T.) — Svenskar anklagade för mord. Den 19 d:s inställdes för Thames Policecourt i London tvenne svenska sjömän, Carl Hammerschmidt(?) och Hans Jansson, anklagade för mord å en åkare vid namn Charles Crockett. Denne hade måndagen den 13 dennes blifvit knifstungen i hufvudet och till följd deraf sedermera aflidit. För brottet misstänktes som sagdt de ofvannämnde båda svenskarne. Vid polisundersökningen förekommo följande omständigheter: — Robert Dent hade den ifrågavarande qvällen varit tillsammans med den mördade, som då var nykter, hvaremot vittnet sjelf var drucket. Ett par utlänningar kommo på gatan fram till dem och ville nödvändigt språka med dem, men de båda engelsmännen bådo dem gå sin väg. En af utlänningarne slog då till Crockett så att han föll. Ett allmänt slagsmål följde. De tilltalade gingo sin väg, men återkommo en minut efteråt, nu försedda med knifvar. Dent ropade: kom med, ty de ha knifvar, men i detsamma slog en af utlänningarne till den tredje i hans sällskap, Parker, så att han föll omkull. De drogo sig derefter indan och Dent jemte Crockett och Parker följde fter omkring 40 yards, men då föll Crockett omkull och sade: Jag är knifstungen i hufvulet?. Utlänningarne försvunno sedermera. En f dem var mycket lik Hammerschmidt och var tlädd liksom han, men Dent ville dock ej taga vå sin ed att det var han. Det andra vittnet, Peter Parker, afgaf samma verättelse, tyckte att Hammerschmidt både till lrägt och utseende var lik en af utlänningarne, nen kunde icke svära derpå. Ett tredje vittne, Mary Ann Cullum, hade emte sin syster omkring kl. 12 ifrågavarande natt sått förbi de båda fremlingarne. Jansson var len ene af dem. Då de båda utlänningarne ågo henne och hennes syster, sprungo de fram ill dem. Den person som var med Jansson talade ned utländsk brytning. Han bar en vaxduksnössa och hade polisonger. Han fanns nu icke nför domstol. n, men hon var säker på att Janson var den andre utlänningen. Hon trodde ej tt det var Jansson utan den andre som skar en aflidne. Hon såg då hugget utdelades, men ar ej fullt säker på hvem som gjort det. — lammerschmidt och Jansson förnekade båda att a begått mordet, utan togo sin värd till vittne å att de den aftonen voro hemma. Detta inygade äfven värden. Domaren yttrade, att den aflidne utan tvifvel lifvit lömskt mördad, men då de båda tilltalade ke af de öfriga vittnena blifvit med säkerhet senkända och vittnet Cullums uppgifter voro esynnerliga, kunde domaren icke annat än för lfället lösgifva dem. (G. P.)