Aftonbladet – 23 maj 1867, sida 2

(Insändt.) Till författarinnan Lea. När Majsolen lyser med värmande glans Och blommor uppväcker i hågen, Och vårvindar friska till yrande dans Uppbjuda den frigjorda vågen, Och Flora små sippor kring ängarne strör Och fåglarnes jublande korum man hör I dalar och susande skogar. Då längtar jag här uti stadslifvets tvång Af dagliga omsorger jägtad, Att höra från Lea en nydiktad sång Med glädjen och våren beslägtad. Det märks hos din sångmö, o, Lea, alltjemt En blandning af vårdoft, af vemod och skämt, Som höjer och lifvar mitt sinne. Och Folkungastaden bär stolt i sin famn Ett tempel för sången och minnet, Der strålar ur seklernas natt månget namn Så kärt för det nordiska sinnet, Det mottar med gästfrihet, glädje ooh hopp Hvar tindrande stjerna, som blygsamt går opp På sångens förklarade himmel. Då blygsamma stjerna, du sångfågel glad, Natursanna, vårfriska Lea! Din sång binder åter ett grönskande blad Af lager kring hjessan på Svea — Drick nektar alltjemt af Kastalias våg, Härefter som hittills med törstande håg, Höj gladt dina lifvande toner! Men icke skaldinnan allena vi hör Tillönska all framgång och ära. Mer dyrbar ändå såsom vän du 088 är, O, Lea 1 -— Ru (frofasta, —bv Ty qvinliga ler med sångens behaj Då flärdlöst förenar, och dag efter dag Alltmer vi dig akta och älska öda