Aftonbladet – 23 maj 1867, sida 2

Han vände sig bort för att återvinna sin kellblodighet och återtog: ?Jag... det förstår du väl... jag måste gömma mig ...7 Jal..? svarade den arma qvinnan maskinmessigt. Om jag följde er, skulle man lätt få reda på mig.? Ja, ja! ... Det är sannt!? svarade hon. Hon framtog derpå ur sin klädningsficka de etuier, som hon tagit i sina lådor, Hvad har du der?? frågade herr Bergeret. SIngenting! jag vet icke... Ahl jo, svarade Louise nästan tillintetgjord af den förfärliga tanken att hon skulle lemna sin man. Mina dismanter! dem du gaf mig tili bröllopsgåfva.? Ah! Och hvad tänker du göra med dem?? ?Hvad ... jag ... iogentiog ... jag tog ut dem åt dig... Om du hade erbjudit dem ät denne man, skulle han kanske gilvit sig tålamod... ännn är det tid... erbjud honom dem.4 Mannen tog hustrun i sina armar, och sade i det han tryckte henne till sitt hjerta: Min älskade, dessa nipper, lagda till allt hvad jag eger, utgöra icke hälften af den summa jag är skyldig... och min fordrings egare vill ha allt. Nå... tag dem då... sälj dem. Nej.t Du skall behöfva dem, fortfor Louise; Cyi skola vara hos min syster, vi komma icke att sakna någonting.4 CArma vän! dessa diamanter, sista skenet af en försvunnen lycka, af ett för alltid för loradt, förflutet, dessa diemsenter tillhöra icke oss. eStore Gud! utbrast den stackars qvinnan och Jäöt etuiet falla ur sina händer. (Forta. följer.)