Aftonbladet – 21 maj 1867, sida 2

STOCKHOLM den 21 Maj. I det ögonblick konferensen i London, selan hon lyckats åtminstone för ögonblicket förekomma en sammanstötning mellan de båda stridskämparne på ömse sidor om Rhein, står i begrepp att åtskiljas, uppdyker plötsligt på nytt den stora frågan om en allmän afväpning. Först väckt af England, skall hon redan utgjort föremål för meddelanden mellan makterna, som naturligtvis skyndat att hvar för sig förklara att de ej skulle se någonting hellre, blott någon annan vill göra början. Särskildt är detta förhållandet med Frankrike, der man, enligt hvad vi i går berät:ade, skall ha yttrat sig mycket gynnsamt om förslaget, men der man icke desto mindre fortfar att rusta. Att frågan för den närmaste tiden ej heller har synnerligt stora utsigter för sig, är äfven hvad Eugene Forcade i sin sednaste kronik i Revue des deux Mondes söker visa. Sedan han underkastat Frankrikes utrikespolitik under de sednaste fem åren en skarp kritik och visat huru den gått i rak strid mot nationens sympatier och naturliga intressen, söker han ådagalägga att på en afväpning och en varaktig fred ej är att tänka så länge Frankrike och Tyskland ej känna sig fullt jemnstarka. Men?, tillägger han derefter, ?det skall komma en dag då de båda nationerna, sedan de slutat sina krigiska tillrustningar, skola fråga sig hvad de skola göra med denna militäriska apparat som kostat dem så stora offer. Vi tro ej att man på någondera sidan om Rhein skall göra sig denna fråga förrän man kän ner sig tillräckligt stark att ej ha någonting ett frukta af medtäflaren. Men när medvetandet af en tillräcklig styrka genomträngt de båda folken, då skola de ovilkorligt gå tillbaka till sig sjelfva och söka den verkliga orsaken hvarför man å båda sidor pålagt sig så stora offer. Denna orsak är mycket enkel och lätt att upptäcka. Tyskland har velat vara mäktigt genom vapen och gjort sig till ett genom eröfringskrig af samma slag som det så ofta af Frankrike fått vidkännvas. Frankrike å sin sida kan ej utsätta sig för faran af en underlägsenhet i militärisk organisation, emedan det ej vill äfventyra en af dessa öfverrumplingar som krossa stater der man ej har styrkans verklighet, utan endast dess sken. Men huru kunna väl, i himlens namn, dylika öfverrumplingar ännu vara möjliga? Huru kunna väl de farhågor de ingifva vara nog allvarsamma att förmå de mest civiliserade folk att afvika från vårt sekels naturliga vägar? Ack! det härrör blott af en enda orsak, och det är den, att folken ännu ej hunnit till en tillräckligt hög civilisation för att vara herrar öfver sina egna öden, det är den att de ännu ej rå om sig sjelfva, det är den att de satt öfver sig män som, utan att rådfråga dem, utan att underrätta dem, på mörka vägar, genom kombinationer i hemlighet uppgjorda emellan intresserade, ha makt att kasta dem in i de mest halsbrytande och våldsamma företag. Despotismens fortfarande bestånd i Europa och fortvaron af en makt som är i stånd att ställa diktaturens resurser till tjenst åt hennes hemliga planer, häri ligger den omätliga fara, hvarmed det ännu alltjemnt är hotadt, häri ligger orsaken till de offer de europeiska folken ständigt bringa kriget, häri hufvudkällan till det ihärdiga barbari som förvånar, torterar och förödmjukar det menskliga förnuftet. När man kommer till denna yttersta orsak till de missförstånd, Isom ännu skilja stora nationer åt, till de lolyckor som de genom kriget drifvas att tillfoga hvarandra, vill det synas som två Iså civiliserade folk som det franska och det tyska borde förena sig och genom ett gemensamt bemödande afskaka ett sådant ok. För tyskarne liksom för oss skall det ej finnas någon verklig fred och ära förr än i friheten. Man kan vara fullkomligt viss på att den mäktigaste och lyckligaste laf de båda nationerna skall blifva den som först genom friheten återtar herraväldet öfver sig sjelf, som först undandrager sig hofvens personliga styrelse, som först uppriktigt afstår från alla förstoringslystnader, som först visar ifrån sig den hemliga politikens smygvägar, som först diskuterar sina angelägenheter i öppen dag, med fullkomllig uppriktighet och med ett lojalt förtrolende till sina grannars förnuft och rättskänsla. Om Frankrike åtminstone, som i I fråga om den hemliga och personliga poliTtiken ej. mer har någon erfarenhet att göra, hade nog mycken patriotisk glöd och nog . mycket oegennyttigt mod att lyfta sina inre institutioner till jemnhöjd med en hög liberalism, skulle det återvinna folkens sympatier, föregå dem med högsinnade föredömen, meddela dem en ädel ärelystnad och genom en oemotståndlig moralisk kraft snart tillintetgöra de låga, dåliga inflytelser som uppegga och väpna dem emot 088.