Aftonbladet – 18 maj 1867, sida 2

Bergeret upplyfte stt hufvud emot henne; en blixt af glädje upplyste hans ausigte: Tack !? sade han, med tärfyllda ögon, tack! Ack! om någonting kunde återgifva mig modet, så skulle dessa ord göra det. Men det är för sent.? Hvem vet? Berätta mig allt, min vän. Jag torde kauske finna en utväg till räddning.? Det är omöjligt, älskade hustru; jag har uttömt alla medel. Tror du då att jag vid första motgång skulle komma att kasta förtviflan och modlöshet i sin själ? Nej, visst icke! jag har kämpat länge och modigt. En menniska, som blifvit kastad i hafvet af en vindstöt, börjar med att kraftigt sima framåt. Hoppet uppehåller konom. Man san bispringa honom, kasta till honom ett tåg, en boj! Ett fartyg kan koroma! hvad vet jag? en ö kan uppstiga ur vågorna! Med ett ord, aila dessa förhoppningar, grup: dade eller icke, förnuftiga eller vanvettiga, arga emellertid den olycklig och fördubbla hans krafter. Men intet tåg kastas åt honom! Ingen boj flyter på vatinet! Oceanen utbreder sig oändlig och öde! Icke en skymt af en klippa sticker upp öfver dess yta! Krafterna uttömmas! Tiden förflyter, minuterna blifva timmar, och modet sjunker med hoppet! Louise, jag är denne man, eom icke hoppas mera, som icke har någon energie mera och som sjunker ned i djupet!? Vid åsynen af denna omätliga smärta, tänkte den ädla qvinnan endast på att trösta sin ungdoms följeslagare. Tala?, sade hoa. Berätta mig allt. Jag måste hafva min andel af din olycka!? Hon borttorkade med handen de konvulsiviska tårar som rullade från hans ögon, hvilka voro röda af feber och sömnlöshet.