Aftonbladet – 18 maj 1867, sida 2

flickan, jag måste tala vid dig, Jag har måhända redan dröjt alltför lange.? Fru Bergeret ringde. En kammarjungfru kom in och förde ut den lilla Claire. Sedan de båda makarne blilvit ensamme, betraktade de hvarandra ett ögonblick under tystnad. Hustrun gick derefter fram till mannen, tog honom i handen och sade: ?Hvad du är blek! Hvad är det?? Mannen tog sin hustrus hufvud mellan sina båda händer, kysste henne på pannan och svarade: . PLouise, du är ju en modig qvinna?? Det vet du?, svarade hon genast. Uppbjud alla dina krafter för att icke digna för den olycka som drabbar 088. ?Jeg skall vara stark, tala.? Herr Bergeret var en man om fyrtio år och af en fast karakter; på hans redbara drag hade hedern tryckt sin lätt igenkänliga stämpel; i fysiskt afseende liknade han en ek, sam är bestämd att lefva en lång följd fre mommiskt bansegnåe ÅPr var Lan ett lefvande samvete. Han tvekade, men beslöt sig derpå efter en öfvermensklig ansträngning att säga, med en röst så svag som ett sofvande barns andedrägt: . ?Louvise! min Louise! vi äro ruinerade? Ruinerade!? upprepade fru Bergeret. Ah! Min stackars lilla Claire?? Den hjeltemodiga qvinnans första utrop gällde hennes dotter. Det andra var för hennes man, som var förkrossad sf smärta och som tillintergjord nedsjunkit på en stol. Nåväl! min vän, vi skola åter börja arbeta, det är alltsammans.? j