Aftonbladet – 18 maj 1867, sida 2

sina tårar för mig! Han har en sorg och vill icke låta mig dela den! O, min Gud, min Gud, hvad är det? Detta barn gör mig rädd. Den lilla Claire å sin sida hade gått till fönstret och bliekade ut, utan att vidare tänka på modrens bekymmer eller på de oroande anmärkningar, som hon nyss helt ofrivilligt gjort. Plötsligt började hon muntert klappa i händerna och ropa: Oh, mamma, kom och se! Det kommer hvitt regn, alldeles hvitt!X Det är snöX, svarade den stackars qvinvan förtärd af oro. Hvilken snö, då?4 Decembersnö.4 Och under det hon talade, blickade hon bortåt dörren för att se om icke hennes man kom. Dörren öppnades. Herr Bergeret inträdde. Hans hustru störtade fram emot honom; hon ville omfamna hon m vanligt, men don tankypridahott emm ANA räglade på hennes mans änsigte, hejdade henne. bad Hennes fötter voro liksom fastväxta vid golfvet. Claire begagnade sig af fadrens och modrens orörlighet för att springa fram till den förre och falla honom om halseu. Fadren slog sina armar om flickan och kysste henne flera gånger. Kyss mig, pappa, .ade hon midt under en skur af faderliga ömhetsbevis, ?kyss mig, men gråt icke mer som du gjorde i går!? Fadren hejdade sig; han bliesade på sin hustru och förstod att barnet redan hade talat. YLovise, sade han, ring. Låt föra bort