Aftonbladet – 17 maj 1867, sida 3

I Iran laaren antda sättet lör folkets deltaganat lagstiftning och beskattning har öfvergått i fc mer, bildade enligt en ny tids fordringar på sa! fälda rättigheter. Denna förändring ligger ic lön ytan, den intränger i statslifvets alla delc Sjelfva förändringen är dock i och för sig ic ändamäl, endast medel: målet var, är och ft blifver detsamma: folkets förädling och lyck fäderneslandets frihet och ära. Måtte vårtlan : lagstiftning mer och mer befordra detta höf Il mil; måtte Gud bevara konung och fäderne ) lad land. Frih. Sprengtporten höll härefter å kamm: rens vägnar följande tal: i Herr grefoe och talman! En lyckligare förmedling emellan den förflutr Toch den nya tiden hade icke kunnat uppstå E Idå åt eder, herr grefve! som så värdigt slut: den kedja af utmärkta män, som i århundrade fört landtmarskalksstafven, konungen lemnad det dyrbara förtroendet, att vid begynneisen ett nytt tidskifte i Sverges häfder le a öfverlägt ningarne inom riksdagens första kammare. Hvad som borde väntas af herr grefvens upr lysta och oväldiga förmanskap var väl bekan för de många här närvarande riksdagsmän, 50t bivistat de föregående rikemötena, och sku snart blifva uppenbart för alla. Det är sålunda med tänkesätt af odelad hög aktning och tacksamhet för herr grefvens ospard omsorger i utöfningen af sitt ansvarsfulla kall som kammarens ledamöter efter fulländadt vär till sin talman uttala ett afskedsord, som skull kännas tungt att utsäga, så framt de icke egd förhoppningen att efter någon tid återfinna ho nom på en plats, der hans frånvaro skulle kom ma att djupt saknas. N Den välvilja, med hvilken herr grefven vic alla tillfällen omfattat kammarens ledamöter, in nebär en vissher, att. herr grefven med nöje skal förvara ett minne af dem, och en sådan minnes runa hafva de nedlagt i ett fotografiskt album som, enligt kammarens uppdrag och å dess väg nar, jag nu har äran öfverlemna till herr grefver och talmannen, på samma gång som jag uttrye ker allas vår lifliga önskan, att i dess vänskap och hågkomst alltid varda inneslutne. Sedan det af frih. Sprengtporten omförmälds: album blifvit öfverlemnadt, yttrade grefve Lager bjelke: Mine herrar! För den dyrbara gåfva, hvarmed kammaren hedrat mig, dyrbarast genom det minne af vän skap den innesluter, anhåller jag att få aflägga en vördnadsfull tacksägelse. Om denna tacksä gelse icke är rik på ord, är den dock desto uppriktigare, desto mer gående från djupet af mitt hjerta. Ännu en gång, en hjertlig tacksägelse mina herrar. I andra kemmaren yttrade dess talman, biskop Sundberg: ina herrar! Då vårt riksdagsarbete för denna gång är afsluiadt, återstår nu intet annat än att säga hvarandra farväl. Jag vet att detta sker med uppriktig hjertlighet och med det fulla inbördes förtroende, som utgör den säkraste borgen för en lycklig fortsättning af våra gemensamma bemö danden i de kommande åren. Huru mycket har icke ställningen förändrat sig under de fyra månader vi här varit tillsamman? Då vi möttes den 15:e Januari återsågo visserligen många af oss vänner från en föregående tid och alla hoppades vi det bästa af våra förhandlingar, emelan vi voro beslutna att efter förmåga göra vår igt; men flertalet torde ändå hafva erfarit en sänsla af osäkerhet i afseende på hvad som närnast skulle komma att ske, ty den personliga oekantskapen var hvarken så fullständig eller på allmän, som de nya förhållandena, om icke kräfde, dock gjorde synnerligen önskvärda. Det var ju ock behofvet af att undanrödja denna orist, som snart föranledde särskilda sammankomster emellan dem som voro eller menade sig nlifva likatänkade, dels för att uppgöra förslag ill de val, som enligt riksdagordningen borde nställas, och dels för att öfverlägga om vigtiga amhällsintressen, hvilka man ansåg nödigt att ned så mycket som möjligt enade krafter beaka. Sådana oskyldiga och af en inre nödvänlighet framkallade sammankomster har inbillingen utanför detta rum, än i oro, än i hänörelse, sedermera förvandlat till ett slags poliiska klubbar eller åtminstone till två mot hvarnn halffiendtliga statsekonomiska partigruppeingar. För den, hvilken såsom en lugn åskåe stått helt och hållet utanför dem, må det ara tillåtet att tro, att vi äro färdiga af hela år själ tacka Gud, om Han vill i framtiden evara oss från andra söndringar än denna en flig inbillnings skapelse. Sedan vi nu tillräckgt länge hunnit se hvarandra klart i ögoen, veta vi mycket väl, utt vi allesamman utöra ett enda stort ?kosmopolitiskt parti?, som ill att Sverge skall vara en värdig länk i kulurfolkens kedja, och på samma gång ett stort fosterländskt eller landtmannaparti, som framsrallt vill sörja för fäderneslandets urgamla sjelfändighet och således äfven för dess modernängs förkofran. Med morgondagen återgå vi till våra vanliga estyr, hvilka för mängden af oss äro ganska lika med dem, som sysselsatt oss under den st förflutna tiden. Olika äro de ock sinsmellan, men säkert äro de oss alla lika dyrbara, ftersom det lefnadskall mannen valt är en beåndsdel af honom sjelf och troheten inom detunma är grundvilkoret icke blott för all enskild efnad, utan ock för all medborgerlig duglighet. vile alltså välsignelse öfver oss alla äfven i :ssa bestyr, de må röra sig i statens hvärf, i yrkans och vetenskapens tjenst eller i de mångIdiga näringarnes yrken; frid öfver våra hem! Vare härmed) ock mitt eget varma, innerliga h tacksamma afsk. dsord till eder, mina herr, uttaladt. Jag har nyligen vid ett föregående Ifälle försökt att tolka mina förbindelser till er för osvikligt bistånd, för godhet och öfverende under hela riksdagens lopp, och jag ber ler ännu en gång före uppbrottet mottaga min cksägelse. Då jag från den af mig icke efterta talmansplatsen ställde till eder min första ning, yttrade jag bland annat, att jag med gn förtröstan gick mina svåra åligganden till ötes, och det låg sanning i de orden, ej derre att jag trodde på min egen förmåga, utan rföre att jag hyste ett ärligt uppsåt att göra It så godt jag kunde och att, om jag icke desto indre misslyckades, återlemna i min konungs inder det förtroende, hvarmed han hedrat mig. t sådant steg har ej behöft tagas, ty I hafven velat det. Varen öfvertygade, mina herrar, ( lika högt som jag uppskattar äran af att fva fått vara den förste talmannen i riksdagens andra kammare, lika djupt känner jag rdet och betydelsen af den välvilja, som låtit t ske utan någon min förödmjukelse. Många ickligare män skola efter mig intaga den stol sz lemnar, men aldrig skall derifrån tala en er tillgifven vän, än den som nu säger eder rväl. Denna vänskapsoch tacksamhetsbetygelse an. Iler jag att särskildt få ställa till kammarens ade vice talman, som vid alla tillfällen beredligt gifvit mig råd och hjelp. Endast sällan r jag behöft lemna ordförandeskapet ifrån g; men då det någon gång inträffat, har jag attat mig lycklig att veta klubban öfvertagen en säker hand. Likaledes betygarjag af både gt och böjelse kammarens redbare sekieterare sensom hela kanslipersonalen min aktning. Då förklarar dem samtligen hafva till min fulla låtenhet fullgjort sina skyldigheter, har jag med tsamma för dem uttryckt min uppriktiga ernsla. ; Och nu till slut, mina herrar, låtom oss med vår nke gemensamt återvända till de dyra föremål, m stå högt öfver oss sjelfva och vära egna anlägenheter, i det att Vi förr än vi skiljas åt innersta hjerta upprepa riksdagens begynnelse1: Gud bevare konungen och fäderneslandet! Hr Hierta tolkade härefter å ledamöternas gnar deras tacksamhet för den oväld, det tånod och den välvilja, som biskop Sundberg agalagt under utöfningen aftalmansbefattninBT hvarigenom han tillvunnit sg allas Ada