Dot Skandinavisko Selskab I Kristlania Som bekant har det skandinaviska säll skapet i Kristiania på sista tiden varit före mål för häftiga angrepp och närgående be skyllningar från såväl den fraktion af de norske skandinaverna, hvilkas åsigt finne: uttalad i regeringsadvokaten Dunkers be kanta skrift om unionsaktens revision, son från det rent antiskandinaviska parti, hvilke lika litet vill veta af en politisk förening med Danmark som en ntvecklicg af der svensk-norska unionen. sällskapets sists möte, den 23 i förra mänad-n, förelåg till behandling följande ämne: Utsigterna fö svenska industriens afsättning i Norge genon svenska nordvestra stambanans fullbordande Detta ämne blef emellertid uppskjutet til ett nytt sammanträde, som inom kort .skulle ega rum, och diskussionen rörde sig uteslu tande omkring de anfall, för hvilka sälleka. pet gjorts till föremål, såsom en förment härd för amalgamationssträfvanden? och helstateskandinaviem?, Denna diskussion, som erbjuder mycket af intresse, öppnades aft höjesteretsassesorn O. J. Löveaskjold. som yttrade: Det är af alla kändt, att på sista tider beskyllningar af hvarjehanda slag utspridts mot skandivaviska säliskepet och särskildt mot dem, som man gjort den äran att kalle dess ledande medlemmar. Desea beskyll. ningar ha varit af mycket olika art. Mean har påstått att, med hänsyn till utvecklingen af unionsförhållandena, förslag blifvit framställda, som skulle åsyfta ett fullständigt uppgifvande af Norges sjelfständighet såsom stat, i förhållande till Sverge. andra sidan har man i ett bekant föredrag, som rönt äran ett bli tryckt på studentersamfundets förlag, bäftigt dragit i härnad mot sjelfva de föreställningar om de nordiska folkgrenarnes sammanslutning, som ligga till grund för detta sällskaps stittande. Då jag hållit ett af de föredrag, som antagligen gifvit anledning till dessa förebråelser af allehanda slag, har jeg trott mig ega skäl att framkomma med ett par anmärkningar. Hvad för det första angår förhållandet till Sverge, finner jag så mycket mer anledning att derom uttala mig, som en ansedd svensk författare till den grad misstagit sig, att han anser det vara vår tanke att uppgifva Norges sjelfständighet i inre angelägenheter. Men enhvar, som känner detta sällskaps program, vet att detta är det fullständigaste missförstånd. Jag vill anföra de delar af det skandinaviska sällskapets program, som härvid komma i fråga: När folkslägtskapet i vår tid erkännes såsom den tryggaste grundvalen för ett fritt medborgaresamfund, måste denna ids sanning isypnerhet vara uppenbar för de skandivaviska folken, af hvilka hvarje för sig är för fåtaligt för att kunna krafögt utveckla sitt inre lif eller med visshet värja sin tillvaro mot yttre angrepp. Det är denna sällskapets hufvudtanke, som isynnerhet väckt förargelse hos den ärade författaren af det i studentsamfundet hållna föredraget. Dernäst heter det vidare i vårt program: Tidsomständigheterna innebära en kraftig uppmaning för alla de män i dessa länder, hvilka bevarandet af vår nationalitet ligger om bjertat, att sammansluta sig med det tillkännagifna syftemålet att, under bevarande ef hvarje folks sjelfständighet i inre angelägenheter, verka för en närmare politisk förbindelse dem emellan.? Detta är väl dock ett så starkt förbehåll om sjelfständighet i inre angelägenheter, som man kan begära. Ytterligare heter det i programmet: ?Den union, som nu till båda rikenas lycka förbinder Norge och Sverge, hemtar sin bästa styrka från samma tanke; den utgör en vigtig länk i den fremtida sammanslutningen at alla de skandinaviska folken; vi anse dt följaktligen ligga inom värt sällskaps syftemål att arbeta för denna unions befästande och utveckling.? Denna uppgift, unionens befästande och ytterligare utveckling, hör således bestämdt till sällskapets program, men otvifvelaktigt med förpligtelse att upprätthålla hvarje folks sjelfständighet i inre an: gelägenheter. Jag skulle ej ha ansett nödigt att framhålla detta, om ej ett så besynnerligt misstag egt rum från svensk sida. Det har ej heller fallit någon af sällskapets medlemmar in att framkomma med rägot häremot stridande förslog. Hvad angår förhållandet till främmande makter, så är det genom grundlagen och riksakten gifvet, att i detta hänseende en betydande gemensamhet eger rum mellan de förenade rikena. Det är gifvet, att vi ha en gemensam konungamakt, och att denna representerar båda rikena i förhållande till utlandet; vidare är det genom vår grundlags 26 gifvet, att krig samtidigt förklaras och fred samtidigt slutes för båda rikena. Vidare ha ända sedan unionens stiftelse de diplomaticka ärendena blifvit ledda af sveriske utrikesministern, dock så att, sedan kongl. resolutionen af den 13 April 1835 utkom, norske statsministern är tillstädes, när diplomatiska saker, som angå norska angelä