sambhällsförhållanden. Jag vill ej med hänsyn till det, som kan härledas ur demokratiens begrepp, bemöta författaren som alltjemt uttalar sig med stort förakt om slutsatser a priori; utan jag vill hänvisa till de två kolossala staterna, Ryssland och nordamerikanska fristaterna. I den ena är styrelsen avtokratisk, i den andra genomförd demokrati. Hvad har då staternas storlek med demokratien att göra? Det är hindelsen med både Ryssland och Nordamerika, att de röja stor förmåga och vilja att utvidga sig. De nordamerikanska fristaterna ha i vår tid eröfrat en betydlig del af Mexiko och nyligen köpt de ryska besittningarne i Nordamerika. Händelserna under det stora inbördes kriget tala äfvenledes kraftigt mot författarens mening. Jag torde få anse det vara allmänt kändt, att det som till stor del låg till grund för oenigheten mellan sydoch nordstaterna var de olika åsigter om de s. k. State rights, eller de särskilda staternas myndighet öfver sina inre angelägenheter. Som bekant, var unionen från början grundad på en ringa myndighet hos centralmakten och en mycket stor myndighet hos de särskilda staterna. Det var de sydliga, jemförelsevis mera aristokratiskt organiserade staterna, som höllo på hvarje stats sjelfetändighet, medan de nordliga, som voro fullt demokratiska, höllo 1å centralmaktens utvidgning. Och detta förhållande har fortfarande utvecklat sig, efter att sydstaterna underkufvats och det radikala partiet fått öfvervigt i unionskongressen. I de förutvarande tyska småstaterna är det företrädesvis de män, hvilka hylla liberala åsigter, som stödja idn om Tysklands enhet. Förf. prisar de små stats: samfunden såsom de lyckligaste, men denna hans åsigt står i strid med hela Europas utveckling i sednare tider. Sitt hufvudsakliga bevis för, att den sammansmältning af mindre stammar till större statssamfund, som egt rum i södra och mellersta Europa, ej bör efterliknas i Norden, stöder förf., såvidt jag kan se, på ett citat från Montesquieu, hvari denne författare i förra århunaradets sednare hälft, under de förderfvade samhällsförhållanden, som då egde rum i Frankrike, yttrade: Jornandes har kallat Norden humani generis pfficinam; jag vill hellre kalla det verkstaden för de instrumenter, som skola bryte de bojor, hvilka smidas i södern.? Jag vågar dock tro, att det får anses för en anakronism att nu åberopa denna Montesquieus sats, och jag vågar betvifla, att le stora kulturfolken i södra och mellersta Europa skola finna någon tröst i den upplysningen, att ur en modern nordisk myth skall framgå en ny Vaulund, som arbetar vå redskap af nordiskt stål, bestämda att srossa deras fjättrar. Med hänsyn till en annan författare, som 1tgifvit en skrift om riksaktens revision, kall jag inskränka mig till en enda annärkning. Denne författare säger, attnorka regeringen alltid fasthållit den tanken, tt unionen ej skulle utvidgas och att genensamheten ej skulle få omfatta flere föemål än nu, och hin stöder sig i detta länsende på grefve Wedels auktoritet. lan åberopar nemligen ett utlåtande från orska regeringen i slutet af Augusti 1840, ngefär vid den tid, då grefve Wedel afed i Wiesbaden, i det att han menar, att Wedel sannolikt före sin afresa från Kritiania bifallit utlåtandet. Men detta histoiska datum är svagt. Wedel lemnade Kritiania i Juni, och det betänkande, som förattaren åsyfiar, afgafs först i slutet af Auusti, så att det är föga sannolikt, att det r grefve Wedels mening som uttalades eri; åtminstone har jag ej kunnat erfara, tt grefve Wedel yttrat en sådan tanke. lan var, som bekant, unionens varme vän ch försvarare. Jag känner ej hans tankar m dess utvidgniog i politiskt hänseende. )eremot vet jag med full visshet, att han nsåg utvidgad samfärdsel och närmare s0iel förbindelse mellan de två folken för ögst önskvärda. Detta är också, såvidt ag minnes, antyaot i komitbetänkandet till en provisoriska avordningen. af 24 Maj 325, i hvars utarbetande han tog så väentlig del.