-prikenas regeringar under den närmaste fram I tiden kunna och, som jag hoppas, äfve I skola utveckla en välgörande verksamhet för att bringa svenskar och norrmän i när .I mare social förbindelse med hvarandra, oc! I genom ett sådant under en följd af år fort ; satt, ständigt samarbete i andlig och indu I striel verksamhet gifva dem. ökadt tillfäll Jatt lära känna och akta hvarandra, sam , I derigenom utveckla och befästa öfvertygel -I sen om, att ett större närmande också i pc t)litiskt hänseende skall lända till ömsesidi t I fördel. Medelst gemensamhet i ofvannämr VI da angelägenhet tror jag mest uträttas til båtnad för unionen. Med undantag af krigs :) maktens organisation vet jag ingen blan ; I de politiska frågorna, som har en sådan vig som dessa sociala. Det är ett nödvändig vilkor för att de trä folken skola kunn lönska en närmare politisk förbindelse, oc I för att de skola kunna eriara, om dera I nationalkarakter och nationella kraf oci I tendenser äro så sammanstämmande, at I de till gemensam nytta kunna träda i när I mare förbindelse med hvarandra. Dett: Janser jag vara det mest praktiska. Jag kar således ej se annet, än att hvad ef dett: sällskap företagits står i fullkomlig enlighe med dess program, som är: att främja när mandet mellan Nordens folk och förbereds deras sammanslutning. Jag kan gerna säga att jag i det väsentliga är ense med en le damot af detta sällskap, som i Morgenbla det för den 15 Mars d. å. uttalat sig om dessa saker, särskildt i den punkten, att er förening mellan de nordiska folken, hvari Danmark deltager, kan bli vida mer inner. lig och omfatta ett större omfång af offent. liga angelägenheter, än en förening mellan blott Sverge och Norge, och detta af den i ögonen fallande grunden, att en gemensam representation för de gemensamma angelägenheterna under förutsättning af Danmarks inträde i föreningen ej skulle möta de stora svårigheter, som ställa sig i vägen för bildandet af en dylik representation för Sverge och Norge allena. Och visst är, att en nordisk förening, hvari Danmark inträdde, måste — för att kunna bestå och göra gagn — få ett större realinnebåll, och enheten i densamma betryggas med starkare band, än fallet är i föreningen mellan Sverge och Norge. Jag tillstår, att dessa svårigheter vid sammansättningen af en gemensam representation för blott Sverge. och Norge hittills synts mig olösliga. Jag skall här bifoga, att det är alldeles utan grund en tidning påstått, att mitt föredrag den 4 November, innan det inflöt i bladen, und rgick en förändring, emedan det i sin ursprungliga form gick så långt, att det skulle ha stött den allmänna meninger. Detta är follkomligt ogrundadt. Mitt föredrag har ej undergått annan förändring än den, som föranleddes deraf, att mitt koncept delvis ej var fullständigt utarbetadt, hvarför jag under det muntliga föredraget till en del måste förändra periodbyggnaden Till innehåll och tanke är det ej på något sätt förändradt. Jag skall ytterligare göra ett par anmärkvingar i afseende på ett föredrag, som hållits i studentsamfundet och !vari den skandinaviska idens giltighet i det hela förnekas. Det: skulle vara sorgligt, om en sådan åsigt rotfäste sig inom den yngre studentverlden. Jag hoppas, att den talangfulle författaren vid framtida öfvervägande skall öfvergifva sin ungdomsåsigt. Det märkliga hos denne författare är, att han anser att nationalitetsprincipen bör läggas till gruns för de moderna samhällena, men att detta i hans ögon — besynnerligt nog — talar mot en skandinavisk förening. När han skall bevisa, att norsk, svensk och dansk nationalitet äro så olika, att de ej kunna seammanslutas i en högre enhet, så förefailer mig hans bevisning föga tillfredsställande. Hen vill nemligen ej inlåta sig på att bestämdt uttala, hvad han förstår med nationalitet. Enligt hans definition har nationalitetsbegreppet i sig ingenting objektivt, ingenting allmängiltigt; det hvarpå allt, enligt hans meniog, beror är den subjektiva uppfattningen. Han yttrar härom: att bestämma en nationalitet genom det egendomliga i språk, karakter, seder, lefnadssätt 0. 8. Vv. är, för att begagna ett uttryck af Wergeland, likasom att visa en örn i en handfull fjäder?. Han har sjelf förut erkänt, att härkomst, naturförhållanden, språk och seder måste ha väsentlig inflytelse på danandet af en nationalitet. Men så k mmer han mea det nyss anförda yttrandet. Att sammanblanda väsentligt och oväsentligt är ej bra, och det skulle vara en besynnerlig man, som efter en -hardfull fjäder ville bestämma en örn. Han säger vidare: Ptvå folk kunna vara fullkomligt afvikande i epråk, race, seder, lefnadssätt, karakter; allt detta betyder ingenting, det finns ingen söndring, som uppgår mot den, som ligger deri att de ha ett utveckladt nationalmedvetande?. Sammanhåller man detta, så finner man att alltsammans skall ligga blott i den subjektiva uppfattningen. Om den största likhet råder mellan två folk i språk, seder m. m., så skall man ändock ej få säga att de tillhöra en och samma nationalitet. Och, å andra sidan, om den största olikhet i nämnda hänseende existerar mellan två folk, kunna de lika fullt utgöra en nation. Han erkänner, att Nordens tre folk ha mycket gemensamt, att de ha gemensamt ursprung, många och betydelsefulla gemensamma minnen, men emedan han tror, att de uppfatta sig såsom särskilda nationaliteter, derföre skola de lefva åtskilda i all evighet. Men genom att göra nationaliteten beroende af sådana subjektiva meningar, gör man den oduglig ill att bilda en grundval för politiska kombinationer. Hans enda bevis, att de tre folsens säregenheter vida öfverträffa hvad de na gemensamt, är att, medan Norges, Sverses och Danmarks historia många gånger krifvits, ännu ingen försökt att lemna en sammanhängande Nordens historia. Men letta förhåller sig, såvidt jag vet, ej så.j Py det erkännes, om jag ej misstager mig, if de nyare historieforskarne att, när man vill skrifva ett af de tre rikenas historia, nan ganska ofta, för samfundsförhållandens ! ch tilldragelsers riktiga bedömande, måste öka vägledning i samtida förhållanden och ändelser i de två andra rikena. Vidare örklarar han en nation oberättigad stt aftå den allra minsta del af sin sjelfständiget, äfven om den derigenom sk..lle vinna styrka. Men detta synes mig i och för 1 io sielft oförståndiot och strider mat allal