Aftonbladet – 14 maj 1867, sida 2

Lyckligtvis hade grefven, af orsaker som voro obekanta för hans närmaste, tagit hennes intressen om hand. Han hade satt sin egen intendent, major Carl Schinner, i spetsen för hertiginnans affärer. Den goda generalskan hyste mycken aktning för honom och gjorde sig aldrig mödan att granska hans räkningar, så att hon vid hvarje års slut, efter att bafva lefvat på stor fot, utan att veta det minsta om huru hennes ombud betedde sig, fann sig hafva inbesparat hela eller större delen af 8j akomst. Hertiginnan hade visserligen begå. förklaringar af den hederlige majore denne talade så litet och lade fram ne så många fakturor och qvitterade ningar, att hon alltid ansäg sig tillfre ställd. il För öfrigt vederfors henne ingenting annat än rättvisa. Under sin af storartade motgångar och oförutsedda olyckor uppfyllda Iefnad had den ädla damen hållit så föga räkning me andra, att man väl kunde underlåta atv räkna för noga med henne. Sedan de vanliga helsningsfraserna blifvit utbytta, införde generalskan de båda männen och deu unga flickan i en boudoir, belägen vid ändan af hennes våning. r Hon hade gifvit. befallning om att icke taga emot någon mera och att icke störa henne under någon förevändning. Efter alla dessa försigtighetsmått vände hon sig till. grefve Warrens och sade: Min bäste grefve, ni vet för hvilket ändamål ni är här? Grefven bugade sig till tecken af bifall. yt i Har RÖST NNS