Aftonbladet – 14 maj 1867, sida 2

Om det är sällan vi ha tillfälle att helsa ägot nytt svenskt drama, så är företeelsen f en originalkomedi af det högre slaget ågot ännu mycket sällsyntate ök något om för sig sjelf i hög grad förtjenar uppvärksamhet, äfven om det nya stycket ej kulle vara så synneriigt utmärkt. Vi anse r Josephsons komedi Med könstens vapen detta fall icke intega något af de mer ramstående rummen, om man mäter det ned absoluta fordringars mått; men medger nan en jemförelse endast med det lilla vi jelfva egå af dylika arbeten inom vär literatur, så erkännes, att det blad dbsäg anska väl försvarar en plats. Tydligen öjer emellertid arbetet ej blot: författarens vana att röra sig inom den hos oss föga dlade konstformen, utän äfven i vissa de: oljer en omogenhet, som gör det högst annohkt att vi här ha för oss ettförstlinga: erk äfven till tiden, fast det numera blifit betydligt öiverarbetadt. Öfverhufvud kan man Öm stycket fälla jet omdöme, att dess titel lofvar vi a mer a det sjelft häller eller ens kan hålla. Ty et hufvudsakliga misstaget vid anläggninen består deri, att författaren velat ge oss n bild af de allvarliga strider och imot: ångar, för hvilka konstnären vid sin baas början är utsatt, men att han ej förvätt på ett kraftfullt och sanut gripande ätt äskädliggöra detta, till en del derför, tt de egentliga svårigheterna, som möta len unge konstnären, hans tvitvel på sin allelse, hans brottning med de tekniska utrycksmedlen, hans kamp för sin existens, j väl lämpa sig för det dramatiska framtällningssättet. Hvad författeren ästadkommit, skildringen af ståndsfördomarn.s ber: ttigande inför konsten, och af de faniljförhållanden, som kunna ställa sig i ägen för den efter konstens lifsluft trängde gqvinnan, äroegentligen frågor, som vid sidan af de nyss omnämnda iniaga en inderordrnad plats, ehuru de, vi medge det, uvna lemna stoff till ganska intressanta siugtioner. Komediens innehåll, som vi härmed anydt, är i öfrigt i största korthet det, att en ing högättad dam, Helena von Thurnau, örälskat sig i den begäfvade skådeep laren Carl Ritter, och då en lycklig slump för lem tillsammans, yppa de för hvarandra in kädek. Ett mäktigt binder möter dem ikväl genast i hennes fars, generalens förlomar mot den konst, älskaren idkar, och vars fasta beslut, efter upptäckten af förhällandet, att ändock förmäla sin dotter med en dålig oc: utsväfvande, men förnäm sardeslöjtnart kan af intet rubbas. Hans dotter, som dertill känner en oemotståndlig nås för skådespelarkonsten, lyckas dock omsider att undvika denna förhatliga förening, som ändtligen genom den tilltänkta brudoummens brott och laster blir omöjlig; och hon lyckas äfven, fadern ovetande, att få debutera, vid hvilket tillfälle den närvarande fadern, rörd och krossad tillika, oer sitt samtycke till hennes förening med Ritter, i hvars stycke hon uppträdt, och hvars framtid hon dymedelst skapat på samma gång som sin egen. Dessa hufvuddrag äro nu i rikt mått utsirade med en mängd deteljer och scener, af hvilka åtskilliga dock kunnat utan skada för handlingen vara borta. Vi nämna upplysningsvis Rosalie, som tydligen tillkommit endast som en schackpjes för att i sista hand slå den lastfulle brudgummen ur brädet. För öfrigt är handlingen för mycket uttänjd och står i följd häraf flerestädes alldeles stilla: så t. ex. stampar nästan allt på samma punkt i tredje akten. Motintrigen kan dessatom armärkas, att den till sin id är en mindre originel omskrifniug af Jolins En komedi, att vissa enskildtheter, t. ex. femte akten, visa sig vara, äfven de, fritt behandlade lån af kända stycken, samt att det sentimentala spelar en för stor roll. Såsom förtjenster kunna deremot framhållas den med få undantag utmärkt skickligt ledda exposen i första akten, slutscenerna i den andra samt, trots sin predikoton, scenen mellan Helena och hennes far i den tredje. Slutet förefaller oss vida mattare äa de tre första akterna, och de flesta evagheterna i karaktersteckningen framstå bjertast i dem: Ty styckets karakterer äro i allmänhet dess svagaste punkt och hvad som, enligt vär mening, framförallt stämplar det till ett ungdomsarbete. Ej nog med så betävkliga inkonseqvenser som t. ex. hans Nathans olikhet 1 början och slutet, ha äfven de förnämsta personerna föga hållning. Exempelvis är styckets hjelte, Ritter, en bra svag oeh föga framstående ung ran, som säk rt a drig skulle komma ett stycke framåt, om ej hans företagsamme och onekligen vida mer sympatetiske vän Wallner bjelpte honom från början till slut. Den qvinliga hufvudpersonen, Helena, deklamerar och resonnerar, men kan likväl j tillvinna sig värt djupare intresse. Ej heller generalen är så tecknad, att hans halsstarriga blindhet får någon vacker, någon urskuldande belysning. Han är och blir nu en gammal envis och lättrogen gubbe, utan blick för något, utan ömhet för annat än sitt stora namn. Styckets bof, von Rochlitz, saknar också hvarje draåg, som kunde göra hans skurkaktighet till föremål för uppmärksamhet. Han är, som de nyss nämnda, i hög grad osympatetiskt tecknad. Bifigurerna ha i allmänhet bättre lyckats författaren. Så t. ex. äro paret Smeeper och Elise, Helenas kusin, Wallner och sjelfva fru von Rochlitz lyckligt utrustade karakterer, mot hvilka i hufvudsak intet kan anmärkas. Utan tvifvel ega de sceniska framställarne en mycket stor andel i styckets förtjenster genom det utmärkta sätt, hvarpå de förstå framhålla dessa och öfverhalka de mer svaga och dimmiga punkterna. Skulle detta stycke återgifvas af underordnade artister, så skulle det bli alldeles onjutbart och ohjelpligt falla. Fru Hwasser och hr Elmliund göra af det älskande paret hvad som kan göras, och lyckas, oaktadt rollernas ej alltid tacksamma uppgifter, tillviona sig bi!all. Hr. Almlöf som general Thurnau har ganska lyckliga momenter, t. ex. i andra och tredje akten, ehuru han i sin sednare monolog ej ger en fullt skarp bild af de stridiga känslorna inom fadrens bröst, hvilket för öfrigt, vi medge det gerna, är en under de förhandenvarande förhållandena ganska svår uppgift. Hr Lagerqvist gersin otacksamma roll som gardeslöjtnant utån anspråk på vårt bifall, som heller ingen framställan skulle kunna afvinna densamma. De mindre vig tiga personerna framställas i allmänhet förträffligt, och allrafrämst roa fru Hedin och hr Jolin som den sentim.ntala engelskan och hennes originelle man. ÄAfven hr Fredrikson som Wallner och fru Kinmanson som Elise förstå att fördelaktigt begagna sina. partier. När till denna välspelning komma åtskilliga pikanta anordningar i det yttre och en del dramatiska effektscener, så medges att stycket låter se sig, isynnerhet om några lämpliga förkortningar vidtoges. MUSIE.