Aftonbladet – 14 maj 1867, sida 2

Omkring detta historiska minne gruppera ig andra rebker, lika dyrbara för det svenska folket. Anordningen röjer en känneiom om : konstföremål, som gör heder åt musei spec:alkommisarie herr Dardel, öfver ntendent i Stockholm, Här ha viatt börja med Carl XI:s banår, ett stort namn efter Gustat Wasa; längre bort en kanon med re länk-kulor på sin slädlavett och en tramma, hvilka åtföljde Cirl XII på hans första fälttåg; vidare den värja, som denne bjelte bar i slaget vid Narva är 1700. Till höger uppenbarar sig det svenska maritima snillet i en frepattmodell med tre master och som äfven kan ros saint är grundgående och konstruerad förnäm ligast för kustförsvaret under Gustaf III:s regering; till venster en jernkanon, bandad eller ringad, hvilken laddas bakifrån — märken detta! — och förskrifver sig ända från är 1450! Denna kanon tjenade sedermera till modell för de ryktbara kopparkanoner, som Gustaf Adolf begagnade under det trettioåriga kriget, Framför ryttarestatyen ådrager sig en anspråkslös, af tiden nött pjes af förgyldt tr uppmärksamheten. Hvad är det då? Detär Carl X1I:s vagga, en dyrbar relik, hvilken förvaras så som en af den skandinaviska kronans smycken. I denna vagga ha alla manliga barn af den regerande dynastien legat, och den figurerar samvetsgrannt vid döpelseakten. Trofeer af hvarjehanda vapen, placerade i pyramider vid monumentets fyra hörn och på salens väggar, fullständiga denna aktpingsbjudande samling af stora minnen och tjena på samma gång till studium af de förbättringar, som efterhand vidtegits med krigsvapnen ända från dalkarlarnes med spikar besatta klubba, yxa, pik och pilbäge till. den moderna musköten och geväret. Men låtom oss gå ännu längre bort, om ni behegar, och vi fiona då i glaslådor sam. lingar al vapen och husgeråd af flinta och sten, hvilka funnits i krigares grafvar. Här ha vi jernoch brons åldern, och det in dusiriella sinnet röjer sig i dessa primitivs skridskor af ben, i dessa lås af förundrans värd enkelhet, somliga af trä med tränyck lar, andra af trä med jeranycklar och slut ligen helt och hället af jern. — Och dessö spinnrockar, från den mest primitiva till den som i dag är i gång under den svenskt qvinnans skickliga händer! Andra kapitlet af denna historia inför os: i det kristna samhället. Det dödande jer net är doldt bakom dessa föremål, eom är nödiga vid religionsutöfningen : bakom dess: helgade kärl at guld och silfver, dessa för gylda lampetter, dessa ljuskronor, desse presterliga diägter, betäckta af rika brode rier, som tala om bönen och trons värma Betrakta dessa prof på kyrkomålningar, ord nade i kronologisk ordnicg från 14 till 1! seklet, hvilka den lärda verlden sett si troget återgifna i aqvarell uti Mandelgren arbete Les Monuments scandinaves du moyen age. Det ör konstverk, vi här ha framfö vära ögon, och konstverk som stöta på un derverk, t. ex. denna dopfunt från 13 seklet skulpterad i sten med sina hautoch bas reliefer; detta hvälfde kyrkosköp från 1: seklet belagdt med små utklippta jernplät bitar, framställande figurer och ornamente af stor originalitet; denna portal till e norsk kyrka, en relik från 12 seklet, de hela arbetadt i trä och utgörande kansk mästerverket på hela expositionen. Dess kräcklor, dessa biskopsmössor äro märklig; och äfven dessa biskop Konrad Rogges tofflo (trån 13 seklet), som utgör ett af de mes kuriösa prof på den tidens skoplagg. Hvarför vi. uppräkna så troget dessa rike domar kommer sig deraf att någon katalog deröfver ej blifvit uppgjord och derför at icke en enda bör förbises, lika litet son dessa kungliga autografer, hvilka förskrifv: sig från 1550 och gå ända till 1818, dess tryckta skrifter från 16 seklet och des gamla porsliner, u:gångna från den gam, fabriken vid Marieberg nära Stockholm. I korthet sagdt: deskandinaviska statern bafva tullkomhgt fattat vigten af denna al delning på expositionen ur h:storisk syn punkt. Man igenkänner här impulsen afe konung som är artist och riktningen af e prins som är lärd. Det är historien om e tolkstam, skrifven af denna folkstam sjeli det är allt det framfarna som lefver up igen, från den tiden då den nordiske man nen, städse tvungen att kämpa mot en otack sam jordmåns sträfhet, måste uppbjuda hel sin kraft, hela sitt mod, ända till den tide då han, utan att upphöra att vara ilrig kampen, visade sig ifrig att skapa. Det är midt ibland desse rikedomar ma så väl uppfa hvilken makt ligger i ordei arbete. Det är arbetet som har gifvit ali å. detta folk, som gör ihärdigt motstån mot den städse karga naturen; det är ai betet som upprätthällit dess styrka; det ä arbetet som gjort det rikt, det är arbete slutligen, som, utvecklande dess snille, ökand dess resurser, har gjort att det kan uppträd som täflande med de insigtsfulle och tjen till förebild för de svaga.