Aftonbladet – 9 maj 1867, sida 2

Utan att yttra ett ord lade grefvinnan handen på hantaget till vagnsdörren och öppnade den. Mouchette fällde ned fotsteget. Då grefvinnan stigit upp i vagnen, beredde sig gossen att stänga vagnsdörren. Men hon hejdade honom. Han blickade förvånad på henne. Hvart åka vi, min herre? frågade han vader det han sökte efter anledningen till detta dröjsmål. Stig upp, lydde svaret. Jag4, ropade gossen, Jag inuti och icke bakpå! Det var förträffligt! Stig upp, upprepade grefvinnan i befal lande ton. Mouchette, som första gången i sitt lif låtit någon två gånger förnya en eå angenäm inbjudning, hoppade med ett språng upp i fiakern, satte sig blygsamt på framsätet och stängde vagnsdörren. I sin ordning frågade nu kusken hvart han skulle köra. Kör boulevarden utåt och haf icke brådtom, sade gossens följeslagare, som icke hade två kön för kusken, liksom för gossen. Kusken smällde på sina hästar. Icke eå fort, din apaX, ropade barnet. Man har ju sagt dig ait åka i gåendel Om vi skulle fälla ned fönstren, tillade han med en eröfrande blick på grefvinnan. Gör det4, svarade hon lugnt. Detta lugn nedslog så temligen modet hos Mouchette, seom lydde, fällde ned vagnsfönstren och höll sig stilla på sin plats, Fiakern började sakta rulla framåt. Vi hafva litet att språka med hvarandra, min gosse, sade grefvinnan. Hör på mig. tSpråka, det är ändock något... mumlade Mouchette mellan tävderna, Smen det kunde varit något bättre, nå...