Aftonbladet – 9 maj 1867, sida 2

Får man tro de i dag öfver Wien ingångna underrättelserna från konferensen, skulle de fullmäktige i det närmaste redan vara öfverens om ett förslag till lösning af tvistefrågan. Abendpost, som mottager inspirationer från hr von Beust och säledes bör anses ega goda källor för sina meddelanden, vill veta att en traktat redan skall vara utarbetad, som, med undantag af en punkt, erhållit alla plenipotentiärernas bi fall, i följd hvaraf tidningen uttalar den förhoppning, att krigsfaran snart skall vara undanröjd. Nekas kan dock ej, att andra samtidigt ingångna underrättelser ej rätt harmoniera med denna mera hoppfulla uppfattning af ställningen. Så berättar oss ett telegram, att England vägrat att åtaga sig någon garanti för Luxemburgs neutralisation, ett annat, att en af den preussiska regeringens spräkrör, Provinzial-Correspondenz, i ordalag, som ej äro utan ett visst hot, förklarat att om ej konferensen inom några dagar kommer till ett resultat, Preussen ser sig föranlåtet att vidtaga försigtighetsåtgärder?, hvilket i närvarande fall vill säga detsamma eom att mobilisera. Frankrikes rustningar fort å oupphörligt, trots Monitörens försäkringar om motsatsen, och den franska pressens språk är lika krigiskt och häftigt som någonsin. Korrespondenserna från Paris, vanligen en god barometer på ställningen, öfverlemna sig ej åt några fredsförhoppningar. Så skrifves derifrån till Daily News, att pereoner, som stå i förbindelse med inrikesministeren, i enskilda samtal göra sig lustiga öfver att någon kan tro på fredens upprätthållande och glädja sig öfver den fyndighet, hvarmed kejsaren vunnit ett tillägg i tid af sex veckor eller två månader till rustningarnes fortsättande. En korrespondent till Morning Herald anser kriget så godt som oundvikligt och tillägger, att konferensen, äfven om den lyckas komma öfverens, ej skall vara i stånd att hindra det. I de franska tidningarne är misstroendet till fredens upprätthållande allmänt. Ett undantag härifrån gör dock Revue des deux Mondes, com i sin sednaste chronique-uttalar sig mycket förhoppningsfullt om den nu samlade konferensens resultater. ?Det är ingen öfverdrift att säga?, yttrar der Eugåne Forcade, att Luxemburgfrågan uppväckt en plötslig och våldsam oro, ej blott i Frankrike och Tyskland, utan äfven i hela Europa. Litenheten af tvistens föremål jemförd med den bestämda och hotande hållning, som plötsligt intogs både af den franska och den preussiska politiken, den förfärliga anakronismen af ena strid mellan två nationer, som äro stora, icke blott genom sin militära makt, utan äfven genom sitt civiliserande skaplynne, den oerhörda disproportionen mellan den skenbara orsaken och de oundvikligt förfärliga följderna af det största krig, som nu kan föras på vår kontinent, insigten af så betydande och så dyrbara intressen kunde sättas på spel genom en inskränkt och obskur diplomatisk intrigs ränker efter några nyckfulla eller balsstarriga statsmäns godtycke, hvilkas egenkärlek blifvit sårad, utan att det offentliga förnuftet fick tid och kraft att hindra bedröfliga öfverilningar; aldrig hade talrikare och allvarligare orsaker förenat sig för att väcka en feberaktig oro hos sinnena och intressena. Lyckligtvis har i det ögonblick, då vi skrifva, det mörka molget aflägsnat sig, farhågorna ha lugnat sig och efter all sannolikhet skola vi snart få studera Luxemburg-frågan som en moralisk erfarenhet och en kuriös episod i den nyare historien och diplomatien.?