Aftonbladet – 8 maj 1867, sida 2

England och monitorerna. Monitorerna, dessa barn af nya verlden och hvilka så småningom adopterats i Europa, äro nu på väg att äfven bosätta sig i Asien, såsom det synes af den i London utkommande tidskriften Engineering rörande försvaret af Bombays hamn. Det heter i denna tidskrift: Frågan om Bombays hamns fullkomliga försvarslöshet är ingalunda någonting nytt; och enär bemälda hamn för närvarande är den vigtigaste inom det britiska Indien, kan nödvändigheten af att ntan uppskof vidtaga åtgärder för att bevara dess sjöfart säväl som sjelfva platsen från den förstörelse, för hvilken bäda vore utsatta i händelse af ett europeiskt krig, näppeligen öfverskattas. Inrikesdepartementet (the Home Government) har, angående denna angelägenhet, nyligen blitvit påmind af sekreteraren i departementet för allmänna ärendena inom styrelsen i Bombay, öfverste M. K. Kennedy, som för kort tid sedan återkommit till Bombay från England. Mr Reed, chef för engelska flottans konstruktionskår, understödde kraftigt det af öfverste Kennedy framlagda förslaget till Bombays verksamma försvar och lyckades slutligen att få detsamma i sin helhet antaget. Underrättelser från Bombay meddela, att befallning r dan utfärdats om bygBode af två monitorer, att förläggas i ombays hamn.? Det praktiska ?flytande tornet? har alltså vunnit ännu en seger öfver de teorier, som på sin tid uppställdes af den engelska försvarskommissionen (Defence commission), och England sjelf anser nu dess förnämsta sjöhamn i Ostindien vara betryggad, icke medelst fästen på land, utan af ett par monitorer, hvilka, efter sig företeende omständigheter, kunna välja sin ställning när striden är förhanden. Det är glädjande alt i det förut mot monitorsystemet så afvoga England, hvars föredömen, med eller utan skäl, så ofta hos oss anföras såsom efterföljansvärda, nu höjas allt flere och flere röster, som gilla det nya krigsfartygssystemet och öppet erkänna pansar-fregatternas underlägsenhet såsom stridsredskap. Hvem vet huru länge det kan dröja innan dessa stolta pansarfregatter (måhända redan nu halft gammalmodiga) ! förvisas till sjöarsenalernas modellkammare, att der intaga ett akiodt rum bredvid de längesedan snart sagdt bortglömda tre-: däckare, vi likväl så nyligen som år 1854 hade tillfälle att beundra vid Elgsnabben och hvilka vi då ansågo vara de förträffligaste bland de förträffliga? Af allmänt intresse torde fördenskull äfven vara hvad ofvan citerade engelska tidskrift i ett sednare nummer, den 12 sistl. April, med anledning af nuvarande krigiska utsigter yttrar under rubrik : PHvar ha vi våra monitorer ? Det är åska i luften och det mullrar krigiskt. Våra pansarfartyg ha fått befallning att lemna Malta med förseglade order — deras bestämmelse tros vara Spanien — och i Paris ha papperen fallit till följd af den befarade brytningen med Preussen. Huruvida kriget synnerligt länge kan uppskjutas, är högst tvifvelaktigt, och omständigheterna gifva oss anledning att granska vär egen ställning och fråga i hvad mån mån vi äro beredda att, med grundad tillförsigt om framgång, kunva deltaga uti krigshändelserna. PLyckligt för oss eger Spanien ännu icke någon monitor. HEede det blott en enda sådan, af den kraft vi redan förut påpekat såsom oumbärlig att tillfredsställa tidens fordringar, så fråga vi hvad det skulle tjena till att skicka våra pansarskepp till Cadiz eller Barcelona? Om de vid ditkomsten mötte blott ett enda fartyg, väpnadt med två 20-tums-kanoner inom ett torn af 24 tums tjockt jern och sidopansradt med 18 tums plåt, hvad skulle väl våra pansarskepp förmå att uträtta mot en sådan motståndare? Och hura mycket komme de icke sjelfva att lida? Besittningen af några få monitorer skulle sätta äfven en så pass liten sjömakt som Spanien i stånd att ostraffadt uppträda mot en stor sjönation sådan som vår och hvilken underhåller en flotta, som kostar 11 millioner (omkring 195 millioner rdr rmt) om året. Genom försummelsen att förse sig med monitorer har emellertid Spanien visat sig vara lika blindt som vi sjelfva. Men om Spanien, till och med så sent som nu, af Amerika köpte några få monitorer sådana som Kalamazoo eller Kuritan, hvilka anfallsåtgärder skulle vi väl, med hopp om framgång, kunna vidtaga emot halfön? Sjömannatillförsigt och skryt må tillfredsställa en och annan, men verka icke det ringaste öfvertygande på ingeniörernas omdöme. De veta alltför väl, att menniskomuskler icke kunna motstå kanonkulor. De veta ock, att krig snart sagdt är en fråga om öfverlägsenhet i fysisk styrka, och att stora krafter, vare sig till anfall eller försvar, nödvändigt måste segra öfver små. I sjökrig isynnerhet gäller denna lag i hela sin naturliga enkelhet, enär frågorna om strategi och kommissariat, hvilka ofta bestämma utgången af fälttåg till lands, här icke inverka. En sjödrabbning utgöres i sjelfva verket af ett antal envig emellan enskildta fartyg, och om ett gifvet fartyg förmår att snabbt och säkert sänka sin motståndare, utan att sjelf dervid lida skada, huru skulle väl utgången kunna bli en annan blott derigenom att missödenas antal mångdub blades?